Så här är det

Promenad vid havet, högmusik och låta tårarna rinna. Och saknaden efter en vän som torkar tårarna och säger att allt ska bli bra. Det betyder per automatik att jag har bråkat med sjömannen. Att vi har en fnurra på tråden. Då även han var på promenad själv, han i pildammarna och jag vid havet!

Det är lite tufft just nu. På många plan men inte mellan mig och sjömannen. Jag sliter extremt hårt i kroppen nu, kroppen mår inte så bra och det oroar mig och att försöka vara alla till lags och att planera en 30 års fest som jag mer eller mindre funderar på att ställa in. För rädslan av att folk faktiskt inte kan bete sig. Ta upp saker som har hänt eller helt enkelt inte kunna vara tyst för att någon säger något som inte passar.  Gah, hur man än vrider och vänder på det så vill jag ha en 30 års fest och kan man inte bita ihop och hålla käften om gammalt gnabb , att man inte tycker om någon och bara komma,vara jävligt glad, ge mig en stor jävla kram och önska mig grattis så kan man hålla sig borta!

Och saknad efter den där riktiga vännen. Jag har ett stort nätverk med fantastiska människor, men den där vännen som man kan prata om allt mellan himmel och gjord. Den där vännens axel att få gråta ut på. Ja, den finns inte.

Livet är inte en dans på rosor och det är verkligen inte rosa fluff fluff , men jag vet innerst inne att det kommer bli bra, även fast jag just nu sliter lite extra hårt.  Men 1 mils promenad med högmusik , troligen falsksång för övriga malmöbor som var ute så känns det lite lättare.  Nu stänger jag ner de sociala medierna för idag, tar mig en cider och alternativ ett glas rosé, för att jag kan och bara är !