Homosexualitet

Efter 15 år tillsammans

Efter 15 år tillsammans ställs man för nya utmaningar.

I Augusti så firar jag och sjömannen 15 år tillsammans och det är något som jag är så oerhört stolt över. Tänk er, 15 år och jag är fortfarande lika kär i sjömannen som första gången jag träffade honom för 15 år sedan.

Under dessa år vi har varit tillsammans så har vi som längst varit lediga tillsammans i 3 veckor och det har varit som bästa veckorna i mitt liv. Förhållandet har gått upp och ner och vi har haft det kämpigt som alla par har det, men vi har tagit oss igenom allt och gått starkare ur det.  Jag kan man handen på hjärtat säga att jag hatar påmönstringsdagarna för sjömannen. Det är en klump i magen varje gång, jag är ledsen och jag känner att jag bara vill hålla honom hemma. Men samtidigt så finns det inget och ingen som gör mig så motiverad att kämpa, och att se glädjen i ögonen inför sitt jobb som sjömannen har är något utöver det vanliga.

2020 är året som vi ställde oss inför den största utmaningen i vårat förhållande. Vi drabbas av en pandemi, Covid19 uppdagades och många blev av med sitt jobb och självklart var jag så jävla orolig att rederiet skulle läggas ned  och sjömannen skulle bli av med sitt jobb pga nedskärningar pga pandemin.  Men han jobbade på och den 6:e Mars kom han hem för att vara hemma två veckor, fredagen innan han skulle på jobb ( han åker söndag ) får han ett samtal från sin chef, som informerar att han blir permitterad, vi båda blir oroliga, men han får besked om att han inte är uppsagd men att han är permitterad och ska vara hemma till Juni månad till en början, sen får vi se och självklart skulle han få betalt. Lättnaden var brutal, men samtidigt så kom en stor oro, hur gör man? Hur lever man tillsammans med sin partner konstant och ha varandra hemma varje kväll? Kommer det bli massor med bråk?

Jag och sjömannen sommaren 2019.

Jag njöt så fruktansvärt de första veckorna, att komma hem till någon som längtat efter en, någon att äta middag med och någon att prata om dagen med. Ovant, men en fruktansvärt härlig känsla. Även känslan att man får hjälp med kamphunden, att ta hand om hemmet och stugan och att bara få vara. Självklart har det varit dagar där jag känt att jag saknat att kunna äta vad jag vill, äta maten som jag alltid äter när sjömannen inte är hemma som han inte gillar. Men den känslan försvann snabbt, för att få ha någon hemma och få krypa ner i sängen tillsammans med den man älskar mest av allt är en fantastisk känsla.

Inte nog med detta, så blev jag skadad och sjukskriven och därmed skulle jag gå hemma tillsammans med sjömannen. Detta fixade vi oxå och det tog nog hårdare på mig än på honom, då jag hatar att inte kunna göra allt jag vill , men sjömannen är världens bästa och utan honom hade jag nog inte tillfrisknat så fort som jag gjorde.

Hur har det gått?

Det har gått så jävla bra. Vi har inte haft ett enda bråk, något lite vardagsgnabb men det har gått så jävla bra. Alla tankar på hur man gör, hur man lever och hur det ska gå. Hur ska vi klara det, vi som är van att bara ses 2 veckor i rad , vi ska nu vara hemma i 3 månader tillsammans och det har fan varit dom bästa månaderna någonsin. Jag trodde inte man kunde älska en människa mer och jag trodde inte man kunde komma närmar varandra efter 15 år, men vi klarade det och jag funderar nu på vad som skulle kunna komma emellan oss och jag önskade att dagen då han ska på jobb inte skulle komma igen, men den kom.

Jag madde så jävla kasst, hade sån klump i magen dagen innan, tårarna rann och jag kände bara. Jag vill inte detta. Jag vill ha det så här hela tiden, att få ha honom hemma, att få krypa upp i armarna på den som känner mig bäst och vet hur han ska få mig att må bäst. Men dagen kom och jag kände bara, nu är det jag och kamphunden som sköter allt och det tog på krafterna att ha koll på lägenhet, jobba, fixa och rodda med kamphunden de dagarna jag jobbar och samtidigt sköta stugan med allt vad det innebär. Men det fungerar och han har i morgon varit iväg på jobb i 14 dagar och dagarna har bara sprungit iväg. Nu är det snart bara en vecka kvar tills han kommer hem och vi har semester tillsammans i 3 veckor. Det finns inget jag längtar till så mycket som sjömannens avmönstringsdag!

15 år tillsammans och så mycket hinder på vägen.
Men nu vet jag att vi gått igenom så mycket och vi klarar av så mycket.

Och det bästa av allt är, jag älskar det vi har och jag älskar vår kärlek!

 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Biggeros 28 juni, 2020 at 17:30

    15 år är lång tid och har ni kommit så här långt och kämpat tillsammans i väder och vind då är det bara att kämpa vidare. Vi har kämpat ihop i över 30 år och varit beriende av varandras närhet. Trevlig kväll <3

    • Reply tommytott 28 juni, 2020 at 21:51

      Tusen tack för din kommentar Biggeros, det värmer och kul att du lämnade avtryck!
      Ha en fin kväll du med!

    Lämna ett svar till tommytott Cancel Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.