Lycka, mentalt stört leende och ett nytt jävla kapitel

Ett nytt kapitel och att våga tro på sig själv mer.

Äntligen, äntligen vågar jag ropa hej och ser ni det mentalt störda leendet jag har på fotot ovan? Detta fotot tog jag i går eftermiddag efter att jag varit på min nya arbetsplats och hospiterat en förmiddag och efter att jag fått samtal från min nya chef att dom skulle ringa min referens, men jag vågade inte lägga ut den utan att försäga mig och han att förstöra något, men nu kan jag säga det – Jag gjorde det, jag fick det och jag har ny fått nytt jobb. Herregud, det känns så jävla overkligt men så jävla bra?!

Jag blev helt tårögd och hjärtat slog dubbla slag när jag fick samtalet i dag.  Och jag har varit så stressad och tänkt ungefär tre biljoner med katastroftankar efter att dom ringde mig i går och meddelade att dom ringer referens.  Varför ringer dom inte? Sa jag något olämpligt? Var jag gränslös? Hade jag byxorna på fel håll ?

När jag lagt på fick jag en klump i magen, jag skulle alltså nu snabbt som fan köra in till Bup akut och hoppas att chefen var på plats så jag kunde säga upp mig och på riktigt lämna jobbet som jag verkligen älskar och mina älskade kollegor. Vissa av dom kommer jag aldrig lämna, för dom kommer vara en del av mitt liv och vara med på min resa på det nya kapitel som jag i December månad börjar på.  Så tanken var ju att jag skulle försöka sova lite innan jag går på mina nätter på jobb ikväll, men det kan man ju bara glömma.

Jag har 3 månader kvar på bup akut och som skötare innan jag lämnar något jag gjort i så många år, jag lämnar alltså psykiatrin men stänger inga dörrar. Så i mitten på December vänder jag blad och börjar ett nytt kapitel i livet , som operationsundersköterska. Ni hör ju hur sjukt det låter, Totten the operationsundersköterska?! Nyp mig.