Sov så gott älskade, älskade kamphund

Chanel – The world best kamphund!

Vårt liv har vänts upp och ned.  Chanel, vår älskade kamphund finns inte mer.  Tänk att det lilla knytet som Ronny hittade på blocket när han var ute till sjöss för 16 år sedan, skickade länken till mig och jag ringde på annonsen och åkte och tittade på henne. Där längst inne i lägenheten, i ett barnrum, i hörnan under en våningsäng låg du, hunden som ägarna inte ville gå in till för att hon bits. Jag kröp under och hämtade dig och bestämde mig direkt att du ska inte bo där, du ska bo hos oss och jag körde Malmö runt kl 23 på natten för att hitta en automat som inte var avstängd och 00:32 fick jag ut pengarna och kundes stoppa dig innanför min jacka köra och hämta hem dig… Till ditt föralltida hem.

Du har varit en problemfri hund och du har tagit dig igenom allt. Du har stått stadig och stark när dina yngre syskon vandrat över bron och när Prada fick somna in bestämde vi oss för att det blir inga fler, du får leva ensam med oss , men så blev det inte, utan Molly mus , svärmors gamla hund fick flytta hem till oss när svärmor somnade in. Du visade direkt att här hemma är det du som bestämmer och inte flicksnärtan Molly direkt skulle visa sin plats.

De 3 senaste åren har vi märkt på dig att du blivit så gammal, Rädslan hur länge vi skulle få ha dig kvar, men du har stundtals varit en böld i röven och trots din ålder så har du alltid visat ditt valpbeteende.  Förra sommaren tittade Ronny på mig och sa, jag är övertygad om att detta är Chanels sista sommar i stugan med oss. Jag var tveksam, för du har alltid varit envis och du har alltid varit den som stått stark när vindarna har blåst som kraftigast.

Ronny hade rätt. I söndags hoppade du ner från terrassen och skrek och lyfte på tassen och efter lite kärlek och att jag kollade tassen så var du i gång igen.  Du har sovit mer de senaste månaderna, men det är väl inte konstigt när man är 16 år.  Du och Molly möter mig vid grinden i tisdags när jag kommer hem, ni skäller, pussas och så får ni ett ryck och busar.  30 min senare går du ut och jag hör dig skrika och hittar dig liggandes på gräsmattan, skriker, huvudet vridet konstigt, molly orolig runt dig.  Jag lyfter upp dig och du skakar, kollar igenom dig men hittar inget och du kan röra alla ben, sätter ner henne och hon skakar, kan inte gå rakt och där och då fick vi ta beslutet , den där porten till bron till hundhimlen ska du nu få möta.  Jag och Ronny satt och ringde runt till alla veterinärer som hade kvällsöppet i hela skåne, allt för att jag skulle behöva slippa ta dig till djursjukhuset. Ingen kunde ta emot dig den kvällen, förutom djursjukhuset akut och det skulle kosta.

Jag tittade på Ronny och sa, jag kan inte vänta, jag vill inte vänta och betalar vad det kostar för att vår älskade bebis, the worlds best kamphund inte ska behöva lida och ha ont.  Vi kom till djursjukhuset, jag höll på få en stroke av summan men blippade telefonen skakandes med tårarna rinnandes  från min kind.  Du somnade in fint med dom du älskade mest runt dig och dom 2 som älskade dig mest. Det gjorde så ont att se dig gå från den pigga damenen till att se dig ligga skrikandes på gräsmattan.

Du har levt ett fantastiskt och bortskämt liv tillsammans med oss och du har varit starkast av oss alla. Och vi hann flytta ut till stugan och du fick leva dina sista dagar på din favoritplats  och skälla ut allt och alla som rörde sig runt stugans tomt.  Du har inte ont längre och du springer nu med Gucci, Prada och Gizmo!

Detta var det vidrigaste jag gjort i mitt liv,  jag har ingen aptit, sömnen är katastrof och jag förstår helt ärligt inte hur livet ska fortsätta på samma vis, utan dig.Hur mycket tårar finns det och hur ont kan ett hjärta göra ? Jag har haft dig vid min sida varje dag i 16 år,  nu är det bara Molly kvar, som gnäller, letar och saknar dig.  Vi alla saknar dig.

Tack för dessa 16 åren, du är och kommer för alltid vara the worlds best Kamphund , älskade älskade Chanel.
Pappa älskar dig!