Doften av syren sprider sig i trädgården.
Mitt hjärta svämmar över av all den respons och stöd både jag och sjömannen har fått i sociala medier den senaste tiden. Det har varit en extremt tuff vecka med allt vad det inneburit med att vi tog beslutet att låta vår älskade Chanel somna in. Och responsen över mina inlägg har varit över vad jag trodde skulle ske. Och jag är så fruktansvärt tacksam. Tack, från botten av mitt hjärta!
Men inte något ont som har något gott med sig. Jag har fått ett par meddelanden om att ni saknat mitt bloggande, från hjärtat och att ni är glada över att jag denna veckan har varit tillbaka till den där brutalt ärliga Totten. Och jag är extremt glad över den respons jag fått, för jag har helt ärlig varit vidrigt orolig för hur det ska tas emot. För sociala medier är inte som det var förr, men läsarna av bloggen är fortfarande som förr, vilket ger mig en boost att kicka i gång bloggen på riktigt igen. Så tack från djupet av mitt hjärta. Vågar jag komma i gång på riktigt igen … som jag så länge velat men inte riktigt vågat?! Jag ska bara få strulet med redigeringsprogrammet att fungera perfekt.
Dagarna rullar på, tårarna kommer då och då och ikväll är första kvällen jag och molly-mus är ensam utan sjömannen. Jobbdagen har rullat på i 190 och jag har inte hunnit tänka över huvudtaget, förutom att jag stundtals vill gråta varje gång en kollega ger mig en stor kram och beklagar sorgen .. det är tufft.. utan det var hem till lägenheten där Molly var de 3 timmarna hon fick vara själv i dag efter att sjömannen åkte till sjöss. Jag fick ett meddelande om att sjömannen packat en pappåse med lite saker som han ville att jag skulle ta med ut till stugan när jag efter jobb hämtade Molly. I påsen låg det lite gott och blandat, tvätt , hundgrejer men även lite gott och blandat som han hade handlat till mig under tiden han är på jobb. Tårarna kom och tacksamheten är enorm. Det är helt sjukt att efter 18 år tillsammans så kan detta lilla fortfarande göra så tårarna kommer, även om det innehåller smutstvätt haha. Jag blev så tacksam och så varm i hjärtat. För omtanken och för kärleken och den redan saknaden! Det lilla kan göra så mycket! Kärleken till denna man är obeskrivlig.
När vi kom till stugan så fixade jag och packade upp och sen gjorde jag det jag lovat mig själv i ett par dagar men inte tillåtit mig att göra, utan att sätta mig i solstolen och knäcka en iskall nocco och bara vara. Andas, sola och få vara. Molly har sprungit runt och gnällt och varit bitter för att hon löper och inte får komma utanför staketet och hälsa på sin pojkvän, en pomerian som var på promenad med sin ägare som lyckades rymma till oss 4:a gånger. Så dom har fått hångla genom staketet.
Just nu känns det tungt, utan tårar än så länge men det är tomt. Både utan sjömannen och kamphunden Chanel. Molly piper och gråter , både av höglöp , att hon inte får träffa pojkvännerna, men även springer runt och letar ..Chanel. Tårarna brinner innanför ögonen men jag håller emot, för jag orkar inte gråta ikväll. Utan jag har ätit middag, solat och jag har vattnat de sommarväxter vi planterat fått njuta av sommarvärmen Skåne bjuder på. Jag har varit på en cykelrunda för att röra på volangerna som jag lagt på mig och jag har saknat sjömannens sällskap något enormt. Syrenerna blommar och dom blommorna påminner så mycket om mamma och svärmor, då även dom äskade syrenerna och doften. Molly är orolig och jag försöker hålla mig lugn, för att inte sprida oro. Våren/försommaren är vacker men i år gör vissa vårtecken sig lite extra hårt av att känna, med tanke på Chanels hastiga borgång.
Så nu försöker jag njuta av en fin kväll, flytta växter som som jag köpte inomhus som bränts av ljuset och fönster. Att finna ro att det är jag och Molly , utan sjömannen och kamphunden Chanel. Att hitta en ny rutin för oss när sjömannen är borta, att Chanel inte är med, för att göra det så bra som möjligt för oss , främst för Molly. Vår älskade Molly.
Jag kämpar på, livet rullar på. Det är lite av ett nytt liv och nya rutiner som ska skapas, det blir bra, det måste bli bra. Jag har börjat spåna på ett projekt som jag vill påbörja i trädgården, en överraskning till sjömannen. Vi får se hur långt jag kommer och om jag ens påbörjar det innan han kommer hem. Men nu rinner tårarna, jag kunde inte hålla emot … och jag ska ut med Molly på promenad innan vi ska försöka finna ro till att sova. Det är en ny arbetsdag i morgon och jag har fasat för denna dagen , då sjömannen mönstrar på till sjöss och det ska vara jag och Molly själv hemma, utan både sjömanne och kamphunden Chanel. Men vi löser det. Vi måste lösa det.
Tack för ert stöd, ert engagemang. Det betyder enormt!
Nu ska tårarna rinna och Molly ska få sitt och jag ska finna ro till lite sömn oavsett hur känslorna och tankarna är.
No Comments