Jag vaknade upp och det var riktigt riktigt kris i stugan. Jag var helt övertygad om att vi hade ett paket med Lambi liggandes i stugan i går kväll när jag gick och la mig, men i morse blev jag varse om annat vill jag lova. Det utbröt krig här hemma och det var ju inte tal om att köra i gång och dricka morgonkaffet när man vaknat, utan här var det snabbt att få på sig kläder, borsta tänderna och så knipa. Springa till bilen, försöka hålla hastigheten inom rimliga gränser, springa in på affären och roffa åt sig en laktosintolerants bästa vän, Lambi. Jag kan inte ha sett klok ut, men att springa samtidigt som man kniper med gumpalallan är en teknik för sig .. och sen var det rally hem igen. Där satt jag i bilen med mitt mentalt störda leende igen och kände bara. Lambi , du älskade Lambi haha. Man får vara glad för det lilla !
Stora, fantastiska Dahlior.
Åh kolla, kolla vilka jävla vackra monster blommor. Äntligen blommar min stora favorit nämligen den översta Café au lait. Förra året blommade inte någon av de 3 jag hade och jag är osäker på om jag har någon kvar av dom för jag vet ju inte vad alla knölar jag sparade heter eftersom jag inte namnade upp dom efter sorten. Men i år köptes en ny och den blommar, med stora vita/creme färgade blommor. Och den andra är helt ny för mig, Mango madness och jag ångrar mig verkligen inte som ni kan se. Jag vet att jag har en stor sort till som inte blommat ännu men som toppar topp 3 och det är nämligen crème de congac. Inser att det är dinnerplate, de stora Dahliorna som är mina favoriter.
Det är fredag och jag kör på min sista lediga dag innan det är tid att trycka ut den sista orken, lusten och inspirationen till jobb. Men innan jag ens ska tänka på jobb så har vi ju nästan hela dagen fri och inget planerat alls. Det har varit sisådär med sömnen i natt, kamphunden Chanel har ju haft rallybajs, kräkts och inte mått superbra. Men i dag har hon ätit och jag har pratat med veterinären. Jag är ju en hönspappa och har velat enda sedan samtal med veterinären i går om jag skulle komma in ändå trots att dom tyckte vi skulle hålla oss hemma. Men eftersom hon käkat i dag på morgonen och det verkar som att magen lugnar sig lite , så behöver jag inte komma in och oron har lagt sig. Jag blir ju lite mer orolig när Chanel blir dålig och inte mår bra gentemot Molly, för Chanel är ju trots allt 15 år och lever på lånad tid, vilket vi är tacksam över och att hon är så pigg och frisk som hon är. Så ett par lånade år till siktar vi på, därför man blir så nojig.
Men nu , fylla på kaffeglaset igen och förlåt alla djurvänner, men fy för fan för alla dessa getingar. Vi har gjort oss av med ett getingbo och jag vet inte hur många getingar jag och min elektriska flugsmälla har krigat emot, men bara nu under tiden jag skrivit så har det varit en hel koloni. Jag är en djurvän, men jag är ledsen , getingarna bör utrotas!