Koloniliv

Där sitter hon , våran älskade kamphund Molly.

Läkaren ringde upp i dag som planerat.  Ökningen av medicinen mot min fibromyalgi har gett resultat men inte det resultat min läkare önskade, så efter jag fått gråta, sagt vad jag känner och han vad han tycker och tänker så blev det beslutat att jag ska köra en kort och intensiv kortison kur  och i tablettformat denna gången. Jag ville inte ha kortisonsprutor igen, för det gör så jävla ont och ja, nu blir det tabletter.  Läkaren sa antingen så kommer jag sjukskriva dig Tommy eller så kör vi på detta, vi kör bara en kort kur med kortison för att gå hårt mot inflammationen som just nu blommar inom min kropp, du är snart på benen som vanligt igen. Jag fick ge med mig.

Sjömannen har tjatat på mig i flera dagar att han tycker att jag ska packa och köra till stugan för att vila och för att kunna släppa mina tankar om att jag är en värdelös farsa som inte har kunnat ge hundarna det jag brukar göra, men jag har inte haft orken. Men i dag när läkaren sa , åk ut till stugan, njut av solen och det som gör dig gott, för det behöver du och när sjömannen igen skrev att jag skulle åka ut så gjorde jag det och som ni kan se så är det fler än jag som är glad över det beslutet. Älskade älskade Molly, denna hunden alltså. Hon verkligen älskar livet här i stugan, att få sitta i trädgården hela dagarna och mot min vilja skälla på allt som går förbi och då kör ju även Chanel i gång, så jag har lite mer att jobba på med dessa kamphundar. Förra sommaren var det bara Chanel , men nu jävlar har vi två kamphundar som skäller på allt som rör sig utanför staketet och som dom vaktar deras område.

Jag har inte gjort ett jävla skit sen jag kom ut. Jag satt lite i solen men jag gick snabbt in och la mig under filten i soffan och där slocknade jag. Sen har jag bara suttit på terrassen och kollat på på hundarna, funderat och spånat över trädgården, gråtit över saknaden av mamma, saknaden och den brutala längtan efter sjömannen och så har jag kastat och vrålat ett och annan könsord över den jävla fasanen som har bosatt sig på åkern och skogen bakom. Den har något jävla kåtslag och vrålar så innihelvete  .. hela tiden.  Mina kåtvrål kommer till veckan när sjömannen kommer hem.

Men jag är glad att jag lyssnade på både sjömannen och läkaren och åkte ut till stugan för ännu mer återhämtning. Hundarna kan lulla på i trädgården, jag kan vila ännu mer och släppa mina dåliga farsa tankar och bara vara. Jag har tänt ljus, njuter av kvällssolen från soffan och väntar och bara väntar på att qx gaygala ska köra i gång 21:30. Farbror ska alltså hålla sig uppe länge i dag. Herregud.

Dessutom fick jag ett samtal från en kollega i dag, jag skrattade så tårarna sprutade och jag blev så jävla glad av samtalet. Att få samtal från kollega för att hon bara vill säga att dom saknar mig på jobb, att det märks att jag är borta för det är tyst och ingen som skrattar så hjärtligt som jag och att jag ska stanna hemma tills jag är helt på benen igen och inte känna någon stress, det mina vänner, det gjorde ju oxå att en sten föll från axlarna. För jag är ju en arbetsnarkoman ut i fingerspetsarna.

Men nu .. bara vara, andas och vänta på att gaygalan början. En dag, en dag ska jag fan närvara på plats på gaygalan.