När kroppen bara vill slitas i tusen bitar.
Årets sämsta bloggare går till … Totten. Grattis .. igen. Jag förstår inte hur i helvete jag kan vara så jävla kass på att uppdatera. Det går i vågor, jag har uppehåll för jag känner att jag inte har något att skriva om, att det inte är intressant att läsa bloggar längre och responsen är inte som förr. Och ja jag är lite ambivalent till huruvida jag ska fortsätta som bloggare och influencer? Jag har gjort detta i sååå många år, jag har älskat det, jag har hatat det och en del av mig är så redo att lämna bloggen och skrivandet bakom mig, men en del av mig känner bara att jag är inte redo, jag gillar ju det här. Men när man känner att livet just är livet, att man inte har något att dela med sig av samtidigt som man har det, så blir det lätt att man hellre bara låter det vara. Och när responsen inte är som förr , så känns det mer som att det kanske rätt tid även om jag är så jävla ambivalent?!
Men samtidigt så är våren och sommaren runt hörnet, ja kanske inte sommaren men våren är och då vaknar ofta mitt skrivande, stuglivet börjar och jag blommar igen och fotograferar mer. Kanske borde jag släppa kraven på mig själv och bara skriva för min egen skull, men jag ser ju på statistiken att det är ju en hel del som fortfarande hänger här inne, även om ni är oerhört anonyma, tysta och inte har så mycket tankar om vad ni vill att jag skriver om, så gör ju det att jag blir ju ännu mer ambivalent haha. Heja mig och skit på er? haha!
Ett helt jävla år av sorg.
Denna veckan har varit fruktansvärd och jag har sedan i tisdags gått med en konstant klump i magen, tårarna har bränt bakom ögonlocken. För den 14:e Februari förra året fick vi samtalet som vände upp och ned på hela min värld, då jag och lillsyrran körde från Malmö/Svedala efter att jag varit vaken sedan 04 och spenderat hela dagen på jobbet på operation, så fick vi köra mot Akkis, akademiska sjukhuset i Uppsala för att mamma legat inne i dryga en vecka och hon nu bara hade allt från timmar till dagar kvar. Minnena, dofterna och känslan kom som en käftsmäll och jag har velat gråta mer eller mindre hela tiden. Och i fredags den 17:e Februari var det årsdagen, dagen mamma valde att ta sitt sista andetag, på mormors födelsedag. Och det var i fredags. Jag var som tur var ledig och jag gjorde allt för att dra ut på tiden att åka till kyrkogården, men jag gjorde det. En vacker bukett köptes och jag kramade ljuset där på kyrkogården när vi klev ur bilen. Det ilade i hela mig, tårarna brände och väl framme vid minneslunden så kom tårarna, jag tände ljus, la buketten och bara stod där och gick därifrån. Det gjorde så ont och jag torkade tårarna .. för att jag är trött på gråta, för det känns som jag mer eller mindre grät mig igenom 2022 och sjömannen har sett nog av dessa tårar .. konstant. Även om han har gått igenom samma helvete själv, så känner jag bara att jag är trött på gråta. Livet går vidare, saknaden, sorgen och smärtan är den samma som för ett år sedan. Mamma fattas mig så fruktansvärt mycket!
Det är söndag kväll, jag är gräsänkling igen i ett par dagar. Jobbhelgen är över och sjömannen är numera i Danmark , han har mer eller mindre nyss landat. Han ska på kurs ett par dagar så jag är gräsänkling i ett par dagar och det suger ju getröv, speciellt när han varit borta i 3 veckor och skulle vara hemma 3 veckor, men så kommer kursen. Jag har plockat fram instruktörs kläderna, gått igenom materialet lite då jag ska utbilda måndag och onsdag. Något jag saknat och längtat till och nu är jag i gång igen som instruktör och det känns superbra, lite pirrig då det är över ett år sedan jag utbildade senast, men det ska nog gå bra.
Vad annars har hänt i våra liv?
Jo det har hänt en hel del, vi har äntligen fått installerat vår nya luftvärme pump i stugan så vi slipper det förbannade oljeelementet som drar mer ström än allt annat och man på riktigt funderar om det här med only fans kan vara något för en blekfet medelåldersman?! Till och med har jag försökt hitta mannen på instagram som var sugen på få foton på mina fötter och betala massiv summa. Det har gått långt om en med världens fotfobi är villig att fotografera sina egna fötter haha. Nej men skämt å sido, så skönt att ha luftvärme pumpen installerad och klar.
Vi har gjort oss av med både den blå faran och Mr Grey. Något vi under tiden jag sa upp mig från centraloperation i Lund sa, att om jag börjar jobba i Malmö igen så säljer vi en av bilarna och bara har en då alltid en bil mest stod i garaget oavsett om vi var i stugan eller ej, men det slutade med att båda bilarna såldes och vi köpte en ny gemensam bil, en mini-suv och cab. Älskar bilen.
Så ett lite livstecken från mig.
Jag lever och mår faktiskt riktigt bra , ja förutom att det varit en tuff vecka med mammas årsdag och tunghetskänslan hänger i, så mår jag riktigt bra. Jag har lite svårt att komma ner i ro ikväll så som de andra kvällarna, men jag lever , mår ändå bra och är så nöjd med att vara tillbaka och göra det jag känner att jag kan, vill och bör göra.
Hur mår ni?
Önskemål om vad ni vill läsa?
Lämna gärna en kommentar på detta inlägg, vill ni vara anonyma så uppge inte namnet bara.