Hur mycket tårar finns det i ens kropp? Det tar fan aldrig slut och just nu kämpar jag varje dag och det känns som att den där jävla mattan dras undan från mig hela tiden. Jag får nu sona för att jag inte tog tag att prata med någon efter att jag kommit hem från Uppsala när jag satt där hos mamma. Och efter det har ju det varit tufft i livet allmänt med andra saker, så som värken i kroppen och tar man inte tag i det utan är så dum i huvudet som jag är nu så kommer det en dag där det tar stopp och det gjorde det i helgen då mattan ännu en gång drogs undan mina fötter. Jag har gråtit, gråtit och jag har gråtit. Sömnen är inte vad den ska, aptiten är inte vad den ska vara och jag tittade på sjömannen i dag , tårarna rann och jag sa, jag orkar inte kämpa emot längre, jag måste ta tag i saken och prata av mig, för jag klarar inte detta längre.
Så det är vad jag ska göra, jag ska gå iväg och prata, få hjälp med min sorg efter mamma, mina tankar efter mamma och allt runt omkring. Jag måste försöka att få såret att läka efter sorgen efter mamma för att jag ska kunna läka själv.
Sjömannen har i dag åkt på jobb och jag har bara gråtit. Jag vet att det kommer bli tufft att gå och prata med någon, riva upp allt från början men jag känner att det är något jag måste göra för att kunna gå vidare starkare. För det fungerar inte längre att jag stoppar huvudet i sanden och köttar på som vanligt för att allt bara ska vara som vanligt.
Mamma, du fattas mig så mycket och den där glada och spralliga Totten, han fattas mig oxå.