Äntligen är namnbytet godkänt <3
Jag lever och har hälsan i behåll. Kamphundarna har inte tagit död på mig .. ännu även om dom har försökt kväva mig med att dom ska ligga nära, slicka på mig och slåss om vem som ska ligga närmast. Jag tog bilen och körde en runda bara för att jag behövde få distans, stannade utanför syrrans jobb och snackade lite med henne och sen körde jag till systemet och köpte en liten flaska bubbel , i fall jag kände att nu jävlar är hundarna förjävliga så att jag kan spetsa deras vatten med bubbel ( ni förstår att jag är ironisk va?) haha.
Vi har varit på promenader och plötsligt ringer det på mobilen från ett nummer jag inte känner igen och just nu ringer det så extremt mycket försäljare så jag vill bara kräkas så jag svarade inte, utan sökte upp numret och det visade sig att numret gick till en handläggare på skatteverket. Jag ringde direkt upp och kommer till en telefonsvarare. Lägger på irriterat men ringer upp igen och talar in meddelande om att jag missade samtalet så hon får gärna ringa upp mig igen. Det tog 3-5 min sen ringde hon. Hon ville bara kolla av lite gällande min ansökan och dubbelkolla så jag hade kivra, för hon skulle bara vi pratat klart i telefon godkänna min ansökan. En glädje tår rann ner från min kind.
Bara ett par minuter efter så får jag meddelande om ett besked i Kivra. Jag loggade in och klickade nervöst upp bilagan och där stod det, att mitt namnbyte nu är genomfört och godkänt. Sån.jävla.lycka! Strax efter att mamma somnade in den 17:e februari började jag fundera på att ansöka om byta efternamn, för att ta mammas flicknamn , som hon hade som barn för att bära det vidare och för 14 veckor sedan skickade jag in en ansökan. Det har varit 14 jävligt långa veckor, men nu är det äntligen över och Nilsson är nu inte mitt efternamn. Nu ska det bara fixas nytt körkort, nytt nationellt id, det ska ändras både här och där och jag ska lära in en ny underskrift och jag slår vad om att det kommer nog bli ett och annat fel i början innan det sitter ordentligt, men jag är så jävla glad.
Så mamma, ikväll tar jag mig ett glas rosé bubbel, för att väntan äntligen är över, att jag nu bär ditt flicknamn. Det är både glädje och sorg i dag, för den 17:e varje månad är motig som fan och det känns fruktansvärt konstigt att det redan gått 7 månader sedan jag såg dig senast, pratade med dig, kramade dig och kunde berätta hur mycket jag älskar dig. Jag tar en dag i taget, men mamma, du fattas mig så mycket!
Så folket, bubblet hamnade i mig is stället för hundarna 😉
