Browsing Tag

the worlds best kamphund

Stuglivet

Löptik, sorg och att försöka distrahera tankarna

Kvällspromenad med sjömannan och Mollymus.

Dagarna rullar på och jag har varit extremt glad över att jag kunde få kompledigt i dag för att jag var inne på min lediga dag i onsdags och utbildade personal inom öppenvården och läkare.  För just nu är livet så brutalt tufft. Vi har lyckas hålla tankarna på annat på dagarna även om det hela tiden dyker upp situationer där Chanel är så fruktansvärt saknad. I dag tog vi med Molly, som saknar sin bästa vän men även är inne i en löpperiod i transportväskan och så körde vi till  Zoogiganten i Lomma direkt när dom öppnade för att jag behövde köpa mat till Bulten ( leopardgeckon) en även ormarna och vi har inte varit på Zoogiganten i Lomma på länge och dom har större reptilavdelning än här i Malmö. Jag hade hoppats på att dom skulle ha strumpebandssnokar inne , men det hade dom inte , vilket kanske var bra för jag hade garanterat kommit hem med 1 eller 2 i så fall.

Det har varit en lugn fredag.  Handla foder till reptilerna, en runda på Lidl. Väl hemma kom Wanda förbi och kramades och varje gång jag får en kram nu så brinner tårarna innanför ögonen. Vi drack kaffe och snackade skit och sen tog jag och sjömannen en promenad bort till henne, jag kröp under stugan och hämtade fram hennes plast som hon skulle montera för att ha som skydd för hennes tomater när hon planterar ut dom, men vi hjälpte henne att sätta upp plasten så hon bara kan plantera ut sina tomatplantor när det är dax.  Vi fick med oss lite tagetes plantor och 2 maria klockor hem. Sjömannen la sig och vilade en stund på soffan och jag matade djuren och bara slappade i soffan.

Sen körde vi i gång och hämtade ner plasten från vinden , sjömannen började med att mäta och sätta upp plast på odlingslådan där vi har tomaterna, jag röjde i odlingslådor, fyllde på jord och nu är all jord slut och så hjälptes jag och sjömannen med att färdigställa “tomathuset” där en del av våra tomatplantor ska planteras ut, troligen till veckan. Sen kom Katarina och Helena på besök, jag och ronny höll på med maten , grillat fläsk och pommes. Jag har gett våra rhododendron och bambu näring och så vattnade jag ordentligt eftersom dom fått näring och sen blev det tända massa ljus inne och se masked singer.  Kvällarna är värst och jag sa till sjömannen att helvete att jorden är slut, för annars hade jag tagit med mig burken med fröer och gått ut i växthuset och planterat fler fröer, för att distrahera tankarna ännu mer.

Ikväll har tårarna brunnit innanför ögonen och kvällspromenaden med Molly och sjömannen är mysig, men just nu är promenaderna med Molly något som är extremt jobbig för mig.  Jag laddar upp för 2 kvällar på jobb och har sån klump i magen inför kommande vecka, då sjömannen ska åka på jobb och vill bara gråta  .. hela tiden.  Jag är så tacksam över att sjömannen var hemma när Chanel blev akut dålig och vi fick ta beslutet, så båda var med. Men jag har sån klump i magen för hur det kommer vara nu när Ronny ska på jobb och det ska “bara” vara jag och Molly. Det kommer gå bra, men det kommer kännas extra hårt, då Chanel alltid varit den som legat hos mig, alltid letat mig, alltid varit nära och det har ju alltid varit hon och jag när Ronny åkt på jobb. Ronny och Chanel har alltid haft ett speciellt band, men det är ändå jag som haft henne hos mig varje dag, hon har varit min stöttepelare igenom all när jag varit ensam och hon skulle vara med mig ett tag till.  Men jag kämpar på och försöker hålla mig stark, för sjömannen och Mollys skull, men det är tufft. Det är rent ut sagt vidrigt.

Och förlåt för tjatet, tårar och ledsamhet och vidriga dåliga foton med telefonen. Men just nu prioriterar jag inte Mr Nikon, även fast jag gärna vill , men orken finns inte riktigt där.  Det finns så mycket jag vill dokumentera som vi gör med Mr Nikon, men som sagt, livet vändes upp och ned och just nu finner jag stöd av att få skriva av mig, om inte alla mina känslor , men delar av det. Och av någon sjuk anledning så känns det skönt att jag längre fram kan gå tillbaka, läsa och se hur det var.

En minut i  taget och jag försöker verkligen tänka på hur fantastiskt Chanel har haft det hos oss och hur fantastiskt mycket glädje hon gett oss. Men just nu är det svårt, det är vidrigt och jag vill bara gråta hela tiden och bara lägga mig i soffan och ligga där hela tiden.  Men jag kämpar på.

Var rädd om er!

Chanel, Prada & Gizmo

Sov så gott älskade, älskade kamphund

Chanel – The world best kamphund!

Vårt liv har vänts upp och ned.  Chanel, vår älskade kamphund finns inte mer.  Tänk att det lilla knytet som Ronny hittade på blocket när han var ute till sjöss för 16 år sedan, skickade länken till mig och jag ringde på annonsen och åkte och tittade på henne. Där längst inne i lägenheten, i ett barnrum, i hörnan under en våningsäng låg du, hunden som ägarna inte ville gå in till för att hon bits. Jag kröp under och hämtade dig och bestämde mig direkt att du ska inte bo där, du ska bo hos oss och jag körde Malmö runt kl 23 på natten för att hitta en automat som inte var avstängd och 00:32 fick jag ut pengarna och kundes stoppa dig innanför min jacka köra och hämta hem dig… Till ditt föralltida hem.

Du har varit en problemfri hund och du har tagit dig igenom allt. Du har stått stadig och stark när dina yngre syskon vandrat över bron och när Prada fick somna in bestämde vi oss för att det blir inga fler, du får leva ensam med oss , men så blev det inte, utan Molly mus , svärmors gamla hund fick flytta hem till oss när svärmor somnade in. Du visade direkt att här hemma är det du som bestämmer och inte flicksnärtan Molly direkt skulle visa sin plats.

De 3 senaste åren har vi märkt på dig att du blivit så gammal, Rädslan hur länge vi skulle få ha dig kvar, men du har stundtals varit en böld i röven och trots din ålder så har du alltid visat ditt valpbeteende.  Förra sommaren tittade Ronny på mig och sa, jag är övertygad om att detta är Chanels sista sommar i stugan med oss. Jag var tveksam, för du har alltid varit envis och du har alltid varit den som stått stark när vindarna har blåst som kraftigast.

Ronny hade rätt. I söndags hoppade du ner från terrassen och skrek och lyfte på tassen och efter lite kärlek och att jag kollade tassen så var du i gång igen.  Du har sovit mer de senaste månaderna, men det är väl inte konstigt när man är 16 år.  Du och Molly möter mig vid grinden i tisdags när jag kommer hem, ni skäller, pussas och så får ni ett ryck och busar.  30 min senare går du ut och jag hör dig skrika och hittar dig liggandes på gräsmattan, skriker, huvudet vridet konstigt, molly orolig runt dig.  Jag lyfter upp dig och du skakar, kollar igenom dig men hittar inget och du kan röra alla ben, sätter ner henne och hon skakar, kan inte gå rakt och där och då fick vi ta beslutet , den där porten till bron till hundhimlen ska du nu få möta.  Jag och Ronny satt och ringde runt till alla veterinärer som hade kvällsöppet i hela skåne, allt för att jag skulle behöva slippa ta dig till djursjukhuset. Ingen kunde ta emot dig den kvällen, förutom djursjukhuset akut och det skulle kosta.

Jag tittade på Ronny och sa, jag kan inte vänta, jag vill inte vänta och betalar vad det kostar för att vår älskade bebis, the worlds best kamphund inte ska behöva lida och ha ont.  Vi kom till djursjukhuset, jag höll på få en stroke av summan men blippade telefonen skakandes med tårarna rinnandes  från min kind.  Du somnade in fint med dom du älskade mest runt dig och dom 2 som älskade dig mest. Det gjorde så ont att se dig gå från den pigga damenen till att se dig ligga skrikandes på gräsmattan.

Du har levt ett fantastiskt och bortskämt liv tillsammans med oss och du har varit starkast av oss alla. Och vi hann flytta ut till stugan och du fick leva dina sista dagar på din favoritplats  och skälla ut allt och alla som rörde sig runt stugans tomt.  Du har inte ont längre och du springer nu med Gucci, Prada och Gizmo!

Detta var det vidrigaste jag gjort i mitt liv,  jag har ingen aptit, sömnen är katastrof och jag förstår helt ärligt inte hur livet ska fortsätta på samma vis, utan dig.Hur mycket tårar finns det och hur ont kan ett hjärta göra ? Jag har haft dig vid min sida varje dag i 16 år,  nu är det bara Molly kvar, som gnäller, letar och saknar dig.  Vi alla saknar dig.

Tack för dessa 16 åren, du är och kommer för alltid vara the worlds best Kamphund , älskade älskade Chanel.
Pappa älskar dig!