Stuglivet

Löptik, sorg och att försöka distrahera tankarna

Kvällspromenad med sjömannan och Mollymus.

Dagarna rullar på och jag har varit extremt glad över att jag kunde få kompledigt i dag för att jag var inne på min lediga dag i onsdags och utbildade personal inom öppenvården och läkare.  För just nu är livet så brutalt tufft. Vi har lyckas hålla tankarna på annat på dagarna även om det hela tiden dyker upp situationer där Chanel är så fruktansvärt saknad. I dag tog vi med Molly, som saknar sin bästa vän men även är inne i en löpperiod i transportväskan och så körde vi till  Zoogiganten i Lomma direkt när dom öppnade för att jag behövde köpa mat till Bulten ( leopardgeckon) en även ormarna och vi har inte varit på Zoogiganten i Lomma på länge och dom har större reptilavdelning än här i Malmö. Jag hade hoppats på att dom skulle ha strumpebandssnokar inne , men det hade dom inte , vilket kanske var bra för jag hade garanterat kommit hem med 1 eller 2 i så fall.

Det har varit en lugn fredag.  Handla foder till reptilerna, en runda på Lidl. Väl hemma kom Wanda förbi och kramades och varje gång jag får en kram nu så brinner tårarna innanför ögonen. Vi drack kaffe och snackade skit och sen tog jag och sjömannen en promenad bort till henne, jag kröp under stugan och hämtade fram hennes plast som hon skulle montera för att ha som skydd för hennes tomater när hon planterar ut dom, men vi hjälpte henne att sätta upp plasten så hon bara kan plantera ut sina tomatplantor när det är dax.  Vi fick med oss lite tagetes plantor och 2 maria klockor hem. Sjömannen la sig och vilade en stund på soffan och jag matade djuren och bara slappade i soffan.

Sen körde vi i gång och hämtade ner plasten från vinden , sjömannen började med att mäta och sätta upp plast på odlingslådan där vi har tomaterna, jag röjde i odlingslådor, fyllde på jord och nu är all jord slut och så hjälptes jag och sjömannen med att färdigställa “tomathuset” där en del av våra tomatplantor ska planteras ut, troligen till veckan. Sen kom Katarina och Helena på besök, jag och ronny höll på med maten , grillat fläsk och pommes. Jag har gett våra rhododendron och bambu näring och så vattnade jag ordentligt eftersom dom fått näring och sen blev det tända massa ljus inne och se masked singer.  Kvällarna är värst och jag sa till sjömannen att helvete att jorden är slut, för annars hade jag tagit med mig burken med fröer och gått ut i växthuset och planterat fler fröer, för att distrahera tankarna ännu mer.

Ikväll har tårarna brunnit innanför ögonen och kvällspromenaden med Molly och sjömannen är mysig, men just nu är promenaderna med Molly något som är extremt jobbig för mig.  Jag laddar upp för 2 kvällar på jobb och har sån klump i magen inför kommande vecka, då sjömannen ska åka på jobb och vill bara gråta  .. hela tiden.  Jag är så tacksam över att sjömannen var hemma när Chanel blev akut dålig och vi fick ta beslutet, så båda var med. Men jag har sån klump i magen för hur det kommer vara nu när Ronny ska på jobb och det ska “bara” vara jag och Molly. Det kommer gå bra, men det kommer kännas extra hårt, då Chanel alltid varit den som legat hos mig, alltid letat mig, alltid varit nära och det har ju alltid varit hon och jag när Ronny åkt på jobb. Ronny och Chanel har alltid haft ett speciellt band, men det är ändå jag som haft henne hos mig varje dag, hon har varit min stöttepelare igenom all när jag varit ensam och hon skulle vara med mig ett tag till.  Men jag kämpar på och försöker hålla mig stark, för sjömannen och Mollys skull, men det är tufft. Det är rent ut sagt vidrigt.

Och förlåt för tjatet, tårar och ledsamhet och vidriga dåliga foton med telefonen. Men just nu prioriterar jag inte Mr Nikon, även fast jag gärna vill , men orken finns inte riktigt där.  Det finns så mycket jag vill dokumentera som vi gör med Mr Nikon, men som sagt, livet vändes upp och ned och just nu finner jag stöd av att få skriva av mig, om inte alla mina känslor , men delar av det. Och av någon sjuk anledning så känns det skönt att jag längre fram kan gå tillbaka, läsa och se hur det var.

En minut i  taget och jag försöker verkligen tänka på hur fantastiskt Chanel har haft det hos oss och hur fantastiskt mycket glädje hon gett oss. Men just nu är det svårt, det är vidrigt och jag vill bara gråta hela tiden och bara lägga mig i soffan och ligga där hela tiden.  Men jag kämpar på.

Var rädd om er!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.