En dag i taget , Totten.
En dag i taget, en dag i taget Totten. Det är tufft mina vänner, det är fruktansvärt jävla tufft. Tårarna tar aldrig slut, dom brinner bakom ögonlocken hela tiden och tomhetskänslan i mig är konstant. Jag har ingen hunger, men jag äter för att jag måste, inte för att jag är sugen på något, utanför att jag måste.
Det har varit en tuff dag, samtal med vårdcentralen, chefen, vårdcentralen, akademiska sjukhuset, pensionsmyndigheten, sjömannen och mitt konstanta samtal med mig själv i huvudet. Jag hatar att vara hemma, men jag måste vara hemma, för att kroppen orkar inte, jag orkar inte.
Sjömannen fick dessutom besked om att han ska börja jobba igen denna veckan. Jag bröt ihop. Hur fan ska detta gå? Det är fan klart att det kommer gå, men i dag känns det orimligt, även fast jag innerst inne vet att han måste, han kan inte vara hemma längre.
Jag har så mycket tankar och känslor inom mig. Och det är okej, det är okej att känna både hat och kärlek, ledsamhet och tomhet. Det är okej. Jag har så mycket jag vill dela med mig. En dag kommer det, men först måste jag få läka .. men hur .. och när .. men det kommer säger dom som vet.
Mamma … du fattas mig.