Hej fina! Jag lever men det har varit 2 tuffa dagar med värkhelvetet. Lördagsnatt blev värken värre och jag trodde det skulle ge med sig lite när jag körde hem och fick sova, men jag vaknade upp helt slut i kroppen, sovit oroligt och kände att lyssnar jag inte på kroppen nu så är det kört. Jag fick helt enkelt ge med mig och låta fibromyalgi monstret “Ernst-Hugo 90+” vinna och jag fick skamset ringa till jobbet och sjukanmäla mig. Jag får extremt dåligt samvete när jag måste ringa och meddela att jag inte kommer. Det har nog varit lite mycket den senaste tiden så jag får nog sänka tempot lite och ta hand om kroppen igen. Det där gymmet borde jag fan besöka och träna upp kroppen, men just nu känns det så .. svårt?!
Jag börjar må bättre i kroppen och värken, men i dag har jag sovit otroligt mycket. De här små djävlarna, kamphundarna vi har har inte vett att sova någon morgon, utan väcker oss före tuppen hinner vakna. Så vi gick ut med dom och sen la vi oss igen, vid 10.45 vaknar jag till liv och får ligga kvar och mojjsa till mig lite innan jag kan ta mig ur sängen, lederna och kroppen är stel och “tung” på morgonen.
Sjömannen har bokat tvättad i dag så jag ska försöka hänga med ner och hjälpa till och vika tvätten. Nu hinkar jag latte, har fått mail om att jag har paket att hämta ut ..? Vad är det för spännande i det ? Annars ska jag bara gå runt, pilla på sjömannen och bara vara .. I morgon bitti vid 04 ringer klockan och han ska iväg till sjöss i 14 dagar igen ?! Seriöst, hur kan tiden gå så jävla fort när han är hemma?
