Krönika/åsikter/ tankar

Det cirkulerar just nu massvisa med inlägg om jakten på likes, följare och det perfekta livet. Att folk på de sociala medierna bygger upp en falsk verklighet om att livet är perfekt.

Viktor Frisk har skrivit ett riktigt grymt inlägg om detta som jag läste tidigare idag och jag känner delvis igen mig. Och efter bland annat det inlägget så började jag ikväll när jag steg ut från porten att titta på folk och reflektera över hur människorna som rör sig på gatan faktiskt ter sig.  I bilen påväg till jobbet kör jag genom city och söndag kväll, det brukar inte vara mycket människor i rörelse men ikväll var det lite mer än vad det brukar vara.

Många var påväg, det var leenden och glada miner. Det var motionärer, både som var ute och tränade och de som rastade hunden. Man gick ensam och man gick i grupp. Vet ni vad de människorna jag körde förbi hade gemensamt ? Majoriteten av människorna hade blicken fast inställd på sin hand och i sin hand låg, en telefon.

Det får mig att reflektera och tänka tillbaka på hur jag själv var och stundtals faktiskt är.  De sociala medierna har blivit en allt större del i våra liv. För oss bloggare så är de sociala medierna a och o.  Mobilen är fastklistrad i handen så gott som dygnet runt och trots att man för 10 minuter sedan uppdaterade och kollade sina sociala medier så måste man öppna upp dom igen, och kolla i fall något nytt har kommit.

Jag har själv varit en person som bara för ett par månader sedan varit som besatt. Bloggen, Facebook, twitter och instagram skulle uppdateras konstant. Jakten på följare  och likes var nästan ett mer måste än vad det var av att faktiskt lägga energi på att äta. I dag tänker jag annorlunda. Misstolka mig inte nu, men ni läsare är helt fantastisk och utan er hade jag inte fortsätt göra det jag älskar, att skriva och dela med mig.

Visst fasiken är det fantastiskt när läsarantalet i bloggen stiger, att likes och följare på instagram stiger.
Det är en helt fantastisk känsla och jag kan än i dag ta fram mitt fåniga leende och vråla av lycka när antalet har stigit på de sociala medierna, men jakten har avtagit. Jag känner ingen press på att jag måste ha ett visst antal läsare eller likes. Det är inte därför jag hänger på de sociala medierna. Jag bloggar för min skull och för att jag älskar det, jag älskar att skriva, förmedla, beröra, uppröra och faktiskt dela med mig av mig och mitt liv.

Mycket hänger på att jag faktiskt i min ungdom stundtals var ensam, att jag snabbt kom in i de sociala mediernas värld och avundades mina förebilder och kände att mitt liv var skit, varför hade jag inte den perfekta kroppen och ett perfekt liv? Det är hemskt att så många med mig känner och tänker så.

För en del så lever jag inte det perfekta livet, men för mig själv känner jag att livet jag lever är perfekt, inte helt då jag varje dag söker efter utmaningar och att kämpar för att alla ska få leva det liv dom vill.

Jag lägger mest energi och tid på bloggen. För det är den jag känner att det är den jag ska och vill vårda, det är den jag känner vill ska växa och faktiskt hänga med mig i många år till. Varför?  Bara att läsa på inlägget jag skrev här om dagen då jag tog upp om hatet mot mig som homosexuell.  Jag vet att jag har mycket att ge, erfarenhet om livet och kunskap – och en tro om att jag faktiskt kan hjälpa, om det så är 1 eller 100 unga människor som inte vågar ta steget att komma ut, av rädslan för hat .. så är det en vinst för mig.

Och vet ni vad det bästa med allt detta ovan är – Att jag faktiskt har kommit fram till att jag mår så mycket bättre att att ha släppt den där pressen av att jag måste uppdatera de sociala medierna ett visst antal gånger per dag för att hålla statistik, följare och likes uppe.  Familj, vänner och att själv känna att nu ska jag uppdatera blogg, instagram eller Facebook – Det mina vänner, det är en fantastisk känsla!

Jag misshandlar mig mentalt för att inte skriva det jag egentligen känner och tycker. För det vore högst opassande.

Morgonpromenaden började med glada, svans viftande små kamphundar. I koppel.
Vi möter ett par hundar och mina kamphundar håller sig tysta, de tittar lite men fortsätter sin promenad med en bestämd husse. Beröm för att dom faktiskt inte bryr sig och skäller och vi rundar huset och där står en kvinna som jag hälsar på, vi har träffats på alla dessa promenader med hundarna och hennes hund har fått hälsat, först kopplade sen har hon släppt sin hund. Det har gått riktigt bra. Men i dag kallar hon på sin hund och låter henne springa rakt ut och i dag inte för att hälsa. Utan hon ger sig först på Chanel och dom börjar bråka. Sen ger hon sig på Gizmo och slutligen hoppar hon på Prada som direkt lägger sig ner och skriker.. Ägaren, kvinnan i fråga kommer springandes och lyfter upp sin lilla hund och gullar med hunden och ifrågasätter mig varför mina kopplade hundar springer på hennes hund?!

Jag satte mig på huk under tiden hundarna försvarade sig, gjorde allt för att hålla bort Chanel och Gizmo och försöka få livrädda Prada mellan mina ben och få bort den andra hunden. Jag visar även mina hundar att jag inte accepterar detta och kvinnan i fråga säger helt plötsligt: ”Det är för att dina hundar är kopplade och hon har aldrig gjort så här .. min lilla flicka. Ja och så är ju alla Chihuahuas sådär ettriga”.

Seriöst?!

Jag är fruktansvärt trött på hundägare som försvarar sina hundar ut i fingerspetsarna, deras hundar är helt perfekta och att Chihuahuas är ettriga små as. Jag är fullt medveten om att mina hundar beter sig riktigt dumt och skäller oerhört mycket när det kommer andra hundar. Men det finns också en grund till deras skällande, osäkerheten och rädslan. Chanel blev påhoppad som valp och har sedan dess varit extremt rädd och skällt på andra hundar.Gizmo fick vi när han var 5 månader och troligen aldrig varit utomhus och skäller därför på andra hundar.Prada bryr sig inte märkbart, det är lätträknade gånger hon skäller men hon skriker ofta så fort någon annan hund kommer nära, hon vill helst vara utan dessa hälsningar.

Jag som hundägare hatar detta ständigt skällande på mina hundar och är oerhört noga med att informera andra hundägare om mina hundars dåliga sidor, men att jag gärna låter dom hälsa för att möta rädslan. Att förhoppningsvis inse att alla hundar är inte farliga. Jag berömmer när dom gör något bra och säger i från när det är något som jag inte accepterar. Därav att koppel är ett måste och bör så vara hos andra!

Mina hundar är världens snällaste och goaste hundar med sina egenheter som husse jobbar frenetiskt med, dom hittar på massa skit, skäller och bär sig åt och de skiter så lite men det luktar som en stor, men lika mycket som dom kan bete sig illa, hitta på skit så är de världens finaste hundar som faktiskt kan vara duktiga. Det är  en maffia dessa ”Jag är den perfekta hundäharen, mina hundar är så perfekta, dom gör aldrig något och deras hundskit doftar vaniljessens”.

Seriöst, skit på er!

Jo hej, det är jag igen.

Jag skrev i ett inlägg ner om att jag hade ett inlägg som jag skulle skriva klart och funderade på om jag skulle publicera det eller inte, för jag misstänker att mammamaffian hade gått i gång så eventuell bröstmjölk hade sipprat frenetiskt och blötta ner den fina blusen. Jag väljer att publicera det och hoppas att blusen blir riktigt blöt.

Alla med barn ska ha rättigheter och andras festligheter, dop, kalas och familjeangelägenheter ska gå före oss andra som inte har barn. För barnen är ju trots allt viktigast av allt. Inte bara för barnets mor och far. Utan även för mig. Det fick jag rubbat i mitt ansikte, eller snarare öra genom en telefonlur.

Jag ska prioritera om, lägga alla redan bestämda planer och strunta i födelsedagar, att campingen stänger och husvagnen ska där i från, och faktiskt åka på barns och andra familjers festligheter.  Jag blir tokig på att allt hela tiden ska kretsa kring barn och barnfamiljer. Föräldrar ska ha ledighet först, dom ska komma fram först och alla ska anpassa sig efter dom, föräldrar tror sig  ha företräde på semester, jobb och allt var det nu är, för dom har barn.  För du har ju ingen familj. Du har inga barn, du kan ju göra allt det du tänkt och planerat senare.

Nej, jag har inga barn men bara för det betyder det inte att jag inte har en familj och ett liv. Att du och din partner väljer att skaffa er barn betyder inte att jag ska anpassa mig och mitt liv helt och hållet efter era beslut.  Att bara för att jag inte kommer på det stora för er, betyder det inte att det är något personligt, att jag inte tycker om dig eller det viktigaste i ert liv, barnet

Just i dag har jag en lite starkare känsla av att jag inte tycker om barn men ännu större känsla av att jag hatar föräldrar.