När livet ger en käftsmäll.
Hej fina ni och förlåt, förlåt för tystnaden men det har hänt så fruktansvärt mycket och livet sprang i fatt oss snabbare än vad vi trodde och gav oss alla en käftsmäll som vi sent kommer glömma. Julafton som vi alla såg fram emot ändrades där på kvällen med ett hjärtskärande samtal där en nära anhörig till sjömannen somnat in. Magen drog ihop sig och hjärtat slog flerdubbla slag. Mitt hopp om att personen skulle klara detta då han är och var en stark person, men julafton 2017 kommer vi aldrig glömma.
Jag tog mig ett par dagars ledighet från jobbet för att spendera tid och finnas där för min älskade sambo och för att själv få lite distans och bara få vara, vilket har varit enormt skönt och idag åkte sjömannen till sjöss igen och om jag någonsin säger att det har varit jobbigt tidigare gånger så kan ni inte ana hur det kändes i dag, jag gjorde allt för att hålla ihop tills han var utom räckhåll, för då brast det, tårarna bara forsade och jag önskar jag kunde få åka med honom eller få ha honom hemma en stund till.
Den oväntade tystnaden.
Det även under ett tag varit en oväntad tystnad här och det har trillat in mail om jag ska lägga ner bloggen, vad händer, varför uppdaterar du inte Totten? Hur mår du? Vad har hänt? Jag har helt ärligt känt mig vilse i bloggen och känt att jag tappat bort mig här i influencer världen. Jag har blivit opersonlig, tappat bort mig själv och kastat upp tråkiga inlägg om värk och en kass bild på en kaffekopp och dagens planer. Det där är så långt i från vem jag är egentligen och att livet har satt mig på prövningar gånger flera. Efter att ha läst bloggen själv så ställde jag mig frågan, är det här något jag själv skulle vilja läsa och svaret blev därför nej och valet blev då att jag valde att ta en paus, utan krav och uppdatera när jag kände skrivglädje och saknad. Den kom inte ofta. När även en fantastisk kvinna tar mig åt sidan och frågar om min blogg och ger feedback och beröm på att jag har en enorm potential i skrivandet men att jag inte ska kasta bort det på tråkiga inlägg. Tack Eva, jag uppskattar det.
Så frågan har gått hundra gånger om dagen i huvudet, vad vill jag med bloggen?
Jag valde att lägga ut frågan på bloggens facebooksida [ Tommytott ] och övriga sociala medier , där ni mina fantastiska läsare hänger och undrade vad ni önskade? Majoriteten skrev att dom vill att jag fortsätter med formatet som en livsstilsblogg men att jag vågar som förr ta ut svängarna, bjuda på mer outfitbilder, mer fotografier som jag tagit och även att jag försöker hitta tillbaka till att våga ta upp ämnen som får människor att tänka till, beröras till tårar och till och med bli frustrerad och irriterad. En reaktion.
Jag har även förstått det saknas inlägg gällande HBTQ ämnet. Jag kan ju det här och jag vill ju detta.
Så ja , jag kommer under 2018 att försöka ändra om. Det kommer fortsätta komma upp vardags inlägg om mina dagar, mer outfit och mode, mer ord från hjärtat och mindre tråkiga inlägg om min värk. Värken kommer från och med 2018 att hamna i mina krönikor för fibromyalgiNytt. Men tills dess får vi se hur många inlägg det blir av resterande 2017, jag ställer inga krav på mig utan låter det komma när det kommer. Redan i morgon dyker det i alla fall upp ett par outfit foton som togs i dag, ett av dem kan ni se på min instagram.
2 Comments
Så tråkigt att höra om din älskades anhöriges bortgång. Det är alltid jobbigt när något sådant händer, men extra jobbigt i samband med storhelger. Jag vet hur det kan vara genom att min mamma drabbades av hjärnblödning på julafton när jag var 17 år och sedan gick bort några dagar senare. För min del ledde det till att jag förträngde sorgen för att visa mig stark, och det är nog det dummaste man kan göra. Man måste våga sörja. I många år var julen en plåga efter den händelsen. Inte förrän många år senare fick jag hjälp med sorgen genom kristna vänner som bad för mig och jag fick känna hur den instängda sorgen rent fysiskt lämnade mig. Numera njuter jag av julhelgen som aldrig förr och skulle önska att den var en hel månad lång (det är den ju nästan om man ska tro affärernas reklam). Mitt råd är att våga prata och känna, så länge det behövs. Att ta emot all hjälp och allt stöd man kan få och inte försöka klara sig på egen hand.
Ser fram emot att fortsätta följa din blogg under 2018 och jag hoppas på att din lilla kamphund får ett rejält utrymme i den! Själv har jag tagit ett nytt steg i livet genom att efter tio år på hunddagis, det mest fantastiska jobb jag någonsin haft, säga upp mig för att istället frilansa som korrekturläsare åt förlag och författare i kombination med att vara dagmatte åt ett par underbara små lurvar.
Önskar dig ett fantastiskt 2018 med mycket glädje, kärlek, överraskningar och nya upptäckter i livet! Kram på dig!
Så hemskt sorgligt och ledsamt att höra om hans nära anhörige. Jag beklagar.