Att våga lägga korten på bordet.

Det senaste året har rövknullat mig/oss så hårt .. utan varken glidmedel eller tillstymmelse av medgivande som det så mycket tjatas om hela jävla tiden. Jag ber om ursäkt för de hårda, grova och de verkliga orden , men ni lättkränkta kan dra åt helvete .. på riktigt.   Jag saknar att vara jag , jag saknar att våga vara så brutalt ärlig som jag alltid varit, men efter så mycket de senaste åren har jag tappat bort mig själv .. på riktigt. Att hålla ihop, att inte få vara jag , den frispråkiga Totten har varit tufft i kombination med att livet har rövknullat mig  ..på riktigt. Jag må vara stjärtgosse, homosexuell , men att bli påsatt bara sådär, hårt, brutalt och utan glid är inget jag varken känner för eller vill vara delaktig i. Hårda ord? Välkommen till min känsla , gillar du den inte .  Sluta då för fan att läs och följa.

Att känna att man inte kan vara sig själv för att det är för mycket, att folk inte gillar det och att folk har åsikter och vill köra över än gör mycket.Att vara rädd att vara sig själv, den glada, frispråkiga och skämtsamma. Att många ska ha åsikter om hur man lever och lär, vad man gör med träning, mat och hälsa är fel till att du ska göra så här  och det här ska du plantera i din trädgård gör att man tappar det.  Jag vill inte säga i från för rädslan att folk ska bli sårad, tycka illa om en , för att man inte gillar deras åsikter och tankar. Men väljer att vara tyst, för att vara rädd att såra andra, till ens egna välmåendes bekostnad. Även om man inte bett om dom. Men att man bara gillar det, är tyst, nickar och är glad och tacksam för tips och råd – när men egentligen bara vill be alla dra åt helvete?! Många vet vad man gått igenom men det finns ingen hänsyn till detta, utan det är deras egna tycke och tänkande som ska gå före utan minsta lilla tanke på mitt välmående, min känsla och tankar – så länge de mår bra av deras utlåtande så har mitt och sambons välmående vara noll.

De flesta vet att det senaste året har varit det värsta året jag/vi varit med om någonsin. Svärmor hittas avliden i sin lägenhet, 1 månad senare behöver jag köra till Uppsala för att sitta Palliativ stöd till min egen mamma i drygt en vecka innan hon väljer att ta sitt sista andetag. Begrava svärmor, sen min mamma och sen några månader senare får min lillasyster besked om hudcancer. Livet, livet vänner – fuck me hard?! Det får en verkligen att känna att man lever och att man blir rövknullad utan varken glid eller samtycke ..  Samtidigt som allt detta händer ska man försöka sörja,leva och känna. Att få vara jag, med glädje , lycka och så mycket sorg.  Att bibehålla relationer, jobb och försöka hitta vem jag egentligen är i allt detta och i kombination med att ha ett jobb där det krävs så mycket.

Det stannar inte där, det händer saker i livet som jag inte vill prata om som fortfarande är för privat och saker som jag inte kan prata om pga jag har ett jobb som gör att man inte kan berätta om saker.  Jag har älskat min blogg, att få dela med mig av högt och lågt, men samtidigt känt mig hämmad att vara jag , både privat och i social medier gjort att jag inte riktigt vågat vara jag.  För helt ärligt så har bloggen mest funnits för att jag älskar att skriva av mig, delat foton ( men vart är de fina fotona?) och vart är den riktiga Totten? Den finns kvar,  jag finns kvar, men jag har inte varit helt ärlig, varken mot er eller mig själv … men jag älskar fortfarande skrivandet, men den känns inte som jag ..för vart är jag? … men har funnits kvar för att jag någonstans inte släppt tanken och hoppet på att våga vara jag, Totten, som jag är egentligen …som är frispråkig, galen, rolig, upprörande , älskad och så hatad i mycket.

Jag är nu sjukskriven för att jag är påväg in i den berömda väggen. Livet och jobbet i kombination det senaste året och att jag har ”hållit ihop” har gjort att jag är där jag är i dag.  Ledsen, arg och framförallt minimalt med sömn och så mycket känslor om hur dålig jag är, att jag inte presterar som jag bör, att jag inte gör tillräckligt men framför allt sömn.  Att känna trötthet 3 månader tillbaka och att nu senaste veckorna snittat ungefär 3 timmar sömn, i lyx 5 timmars sömn totalt. Det gör mycket på både kropp och själ.

Jag gråter, jag är ledsen och jag är så förbannat arg , både på vänner och framför allt mig själv , att jag tillåtet det att gå så här långt. Att man har vänner som inte uppmärksammar och framförallt arg på mig själv som tillåtit  det att gå så här långt, men av de senaste året rädslan att inte våga säga i från, att vara ärlig hur jag  mår.  Men nu är det som det är, jag får ta det här i från.

Tårarna rinner, jag är så fruktansvärt trött på att nu kl 01:14 inte kunna sova.

Men för att försöka finna något positivt i denna förbannade jävla sjukskrivningen, rädslan och skam, så har jag beslutat mig att efter detta jävla helvetes jävla året med så mycket sorg, saknad och skam. Att inte våga sörja, att inte våga vara jag, så ska den gamla, ärlig, frispråkiga Totten fram. Det får räcka nu.  Gillar du det inte, så jag är ledsen, jag tänker inte sätta ditt välmående och åsikter framför mig själv längre.

Trotts alla dödsfall, all sorg  och all självkritik, all formning från andra så har jag rätt att vara jag, att våga vara den ärliga, frispråkiga och galna Totten. Den som både upprör och är älskad. Den Totten ska nu fram. Oavsett hur få timmars sömn han får, han ska fram och sen kommer sömnen ikapp!

Och för att slippa frågor, privata medelande och sånt shit med får jag dela.

Dela, dela och sprid. Det är viktigt

Nu Jävlar kör vi!