När jag ser på mig själv på bilden så ser jag självförtroende och styrka. Det är svårt att förklara men det får mig att tänka tillbaka till livet, tiden som är så långt i från vad det är i dag, på den tiden då inte självförtroendet och styrkan inte var en självklarhet. Den tiden i livet, skoltiden då livet präglades att försöka passa in bland matchogänget, glåpord och att varje morgon försöka sträva efter att vara någon jag egentligen inte var bara för att slippa höra glåporden. Att få höra olika namn för att jag valde att ha en specifik frisyr, att jag inte hade kläder som dom andra. Att behöva fundera på vilken anledning jag hade för att inte vara på med idrotten denna gången för att slippa höra viskningar om min kropp för att jag var tidigt utvecklad. Men det värsta, att varje morgon behöva torka tårarna och dra på en förklädnad som inte var jag, att jag ännu en dag inte kunde berätta om min sexuella läggning, allt för att passa in.
Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser tillbaka på skoltiden, men samtidigt känner jag att i dag är det jag som står som segrare. Det är jag som var den starkaste av oss, inte dom som kallade mig bögjävel, pojkflickan och mes, utan jag. Och självklart funderar man på hur jag egentligen orkade? Jag funderar ofta på hur livet skulle blivit om mina föräldrar inte valt att lämna Upplandsväsby för ett liv, för mig, helvetet på jorden?
I år är det 10 år sedan jag kom ut som homosexuell, 10 år sedan jag lämnade Östersund och Jämtland bakom mig, stället som jag hatade mer än allt. Född i Upplandsväsby, uppväxt i jämtlands mörka skogar och sedan 10 år sedan hittade jag hem till Malmö. Jag är ingen småstadsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tänk er, jag har inte varit upp och hälsat på de närmaste vännerna sedan barnsben och inte familjen för att jag inte har känt mig redo. Jag har inte varit redo att eventuellt möta de människor som för 10 år sedan talade om : kommer bögjäveln tillbaka hit så ska han få stryk. Tommy är en storstadsbög och har alltid varit, han platsar inte in här. Det är först nu jag känner mig redo och faktiskt känner att jag skulle vilja åka upp ett par dagar under sommaren, träffa familj och min älskade och saknade barndomsvän Tessan – och möta människorna som gjorde mig så ont.
Men hur konstigt det än må låta, så känner, på något konstigt sätt, att denna livsresa har gett mig så oerhört mycket. I dag känner jag mig starkare än någonsin och stolt över att bögjäveln på tåget från Malmö tillbaka till Östersund, med magont hade funnit kärleken, var lycklig och hade hittat hem och det var där och då jag bestämde mig för att lämna mitt gamla liv. Stänga kapitlet och börja om på nytt blad, i ny stad, i Malmö, i mitt Malmö och mitt hem. Det gamla kapitlet kommer alltid finnas med mig i tankarna, men jag kunde börja leva det liv jag ville, det liv som var och är jag.
Bloggen , älskade bloggen. 2007 startade jag den för att familj och vänner skulle kunna följa mitt liv i min hemstad och mitt liv. Glåporden haglade verkligen och osäker som man var så tog man ju åt sig oerhört mycket, men även där är jag glad att jag 2009 valde att ta tag i bloggen ordentligt och inte gav mig även där.
Jag är så stolt över mitt ”jag” som jag då var. Att jag inte gav upp, att jag fortsatte och att jag den där dagen i mitt unga jag bestämde mig för att vinna. För jag vet i dag att jag faktiskt vunnit. Jag har gjort, och jag gör, och jag får göra så mycket. Jag fann kärleken i sjömannen, jag flyttade till Malmö. Har 3 galna bebisar, kamphundarna av rasen Chihuahua. Ett fantastiskt jobb som vårdare och min stora dröm , ett eget företag som fotograf och att jag har möjligheten att tillsammans med er driva denna bloggen. För ni är mitt stora driv, att kunna lyfta, peppa och att jag fått till mig att jag kunnat hjälpa 2 unga homosexuella killar att våga vara sig själv och att våga komma ut – Det är för mig stort.
Jag är enormt tacksam.
