Browsing Tag

saknad

Stuglivet

Tack från djupet av mitt hjärta!

Doften av syren sprider sig i trädgården.

Mitt hjärta svämmar över av all den respons och stöd både jag och sjömannen har fått i sociala medier den senaste tiden.  Det har varit en extremt tuff vecka med allt vad det inneburit med att vi tog beslutet att låta vår älskade Chanel somna in. Och responsen över mina inlägg har varit över vad jag trodde skulle ske.  Och jag är så fruktansvärt tacksam. Tack, från botten av mitt hjärta!

Men inte något ont som har något gott med sig. Jag har fått ett par meddelanden om att ni saknat mitt bloggande, från hjärtat och att ni är glada över att jag denna veckan har varit tillbaka till den där brutalt ärliga Totten.  Och jag är extremt glad över den respons jag fått, för jag har helt ärlig varit vidrigt orolig för hur det ska tas emot. För sociala medier är inte som det var förr, men läsarna av bloggen är fortfarande som förr, vilket ger mig en boost att kicka i gång bloggen på riktigt igen.  Så tack från djupet av mitt hjärta.   Vågar jag komma i gång på riktigt igen … som jag så länge velat men inte riktigt vågat?! Jag ska bara få strulet med redigeringsprogrammet att fungera perfekt.

Dagarna rullar på, tårarna kommer då och då och ikväll är första kvällen jag och molly-mus är ensam utan sjömannen. Jobbdagen har rullat på i 190 och jag har inte hunnit tänka över huvudtaget, förutom att jag stundtals vill gråta varje gång en kollega ger mig en stor kram och beklagar sorgen .. det är tufft..  utan det var hem till lägenheten där Molly var de 3 timmarna hon fick vara själv i dag efter att sjömannen åkte till sjöss. Jag fick ett meddelande om att sjömannen packat en pappåse med lite saker som han ville att jag skulle ta med ut till stugan när jag efter jobb hämtade Molly.  I påsen låg det lite gott och blandat, tvätt , hundgrejer men även lite gott och blandat som han hade handlat till mig under tiden han är på jobb. Tårarna kom och tacksamheten är enorm. Det är helt sjukt att efter 18 år tillsammans så kan detta lilla fortfarande göra så tårarna kommer, även om det innehåller smutstvätt haha.  Jag blev så tacksam och så varm i hjärtat. För omtanken och för kärleken och den redan saknaden! Det lilla kan göra så mycket! Kärleken till denna man är obeskrivlig.

När vi kom till stugan så fixade jag och packade upp och sen gjorde jag det jag lovat mig själv i ett par dagar men inte tillåtit mig att göra, utan att sätta mig i solstolen och knäcka en iskall nocco och bara vara. Andas, sola  och få vara. Molly har sprungit runt och gnällt och varit bitter för att hon löper och inte får komma utanför staketet och hälsa på sin pojkvän, en pomerian som var på promenad med sin ägare som lyckades rymma till oss 4:a gånger. Så dom har fått hångla genom staketet.

Just nu känns det tungt, utan tårar än så länge men det är tomt. Både utan sjömannen och kamphunden Chanel. Molly piper och gråter , både av höglöp , att hon inte får träffa pojkvännerna, men även springer runt och letar ..Chanel.  Tårarna brinner innanför ögonen men jag håller emot, för jag orkar inte gråta ikväll.  Utan jag har ätit middag, solat och jag har vattnat de sommarväxter vi planterat fått njuta av sommarvärmen Skåne bjuder på.  Jag har varit på en cykelrunda för att röra på volangerna som jag lagt på mig och jag har saknat sjömannens sällskap något enormt.  Syrenerna blommar och dom blommorna påminner så mycket om mamma och svärmor, då även dom äskade syrenerna och doften.  Molly är orolig och jag försöker hålla mig lugn, för att inte sprida oro.  Våren/försommaren är vacker men i år gör vissa vårtecken sig lite extra hårt av att känna, med tanke på Chanels hastiga borgång.

Så nu försöker jag njuta av en fin kväll, flytta växter som som jag köpte inomhus som bränts av ljuset och fönster. Att finna ro att det är jag och Molly , utan sjömannen och kamphunden Chanel. Att hitta en ny rutin för oss när sjömannen är borta, att Chanel inte är med,  för att göra det så bra som möjligt för oss , främst för Molly.  Vår älskade Molly.

Jag kämpar på, livet rullar på. Det är lite av ett nytt liv och nya rutiner som ska skapas, det blir bra, det måste bli bra. Jag har börjat spåna på ett projekt som jag vill påbörja i trädgården, en överraskning till sjömannen. Vi får se hur långt jag kommer och om jag ens påbörjar det innan han kommer hem.  Men nu rinner tårarna, jag kunde inte hålla emot … och jag ska ut med Molly på promenad innan vi ska försöka finna ro till att sova. Det är en ny arbetsdag i morgon och jag har fasat för denna dagen , då sjömannen mönstrar på till sjöss och det ska vara jag och Molly själv hemma, utan både sjömanne och kamphunden Chanel. Men vi löser det. Vi måste lösa det.

 

Tack för ert stöd, ert engagemang.  Det betyder enormt!

Nu ska tårarna rinna och Molly ska få sitt och jag ska finna ro till lite sömn oavsett hur känslorna och tankarna är.

 

Stuglivet

Livet rullar på , vårat lilla paradis och auktion vinster

Lilla stugan på Almåsa – vårat lilla paradis.

Helgens arbete är avklarat och det har minst sagt varit intensivt. Och i dag vaknade jag tidigt i vanlig ordning och vi packade ihop och körde hem till lägenheten, sjömannen ska mönstra på jobb i morgon och därför åkte vi hem för att tvätta hans jobbskjortor och fixa inför påmönstring i morgon,  vi kom hem till lägenheten fixade kaffe och körde i gång tvätten. Första maskinen klar och sen tog vi hem sängkläder och tvättade och medans det var i maskinen tog vi cyklarna och cyklade till Emporia för att köpa en adapter som gått sönder, som sjömannen behöver på jobb för att kunna streama filmer som han laddat ner via netflix på telefonen så han kan se de på sin tv i hytten och sen cyklade vi och köpte snus och sedan hämtade ut vår nya router som telia skickade ut då dom ringde sjömannen här om dagen och sa att dom skickar en ny eftersom den vi har bara har 4g och inte 5g. Så det fixades.

Hemma i lägenheten slängde vi in sängkläderna i torktumlaren och lyssnade på borrandet av renovinger av lägenhet i trappen. Sjömannen var tyst en stund och sen sa han, i stället för att vi ska sitta inne i en lägenhet, ska vi inte packa med det du behöver och köra ut till stugan igen och vara där och sova där, för jag har ju tvättat det jag behöver till jobb så jag kan åka med dig till lägenheten i morgon bitti med Molly och fixa det sista innan jobb och så kan vi passa på att köra förbi lite blomsterhandlar innan vi åker till stugan. Så vi packade snabbt i hop, kollade blomsterhandel men inget föll oss i smaken och  handla mjölk och lite annat som behövdes här i stugan.

Här i stugan har vi i dag klippt gräset  , vi har planterat lökar av gul lök och så fick vi för oss att vi skulle montera upp spa badet.  Jag har vattnat massor av växter och tänkte plantera ut ett gäng tomatplantor men insåg att jag vill nog ha mer jord innan jag planterar ut och det orkade vi helt enkelt inte köpa i dag.

Livet rullar på även om det fortfarande är tufft. När sjömannen frågade i lägenheten om vi skulle åka till stugan igen så rann tårarna. Jag har sån klump i bröstet och magen över att sjömannen åker på jobb och jag ska vara ensam med Molly.  Aldrig trodde jag att Chanel skulle kunna göra sånt stor påverkan på mig, men jag tillåter mig gråta och sjömannen torkar både mina och hans tårar. Det är tufft men livet rullar på, med eller utan tårar och dessa tårar kommer nog komma då och då, för kamphunden Chanel har ju ändå vari med oss varje dag i 16 år.

Jag har även varit på hugget på auktioner och i helgen vann jag en auktion på en änglar trumpet som jag spanat ett tag på, men inte velat lägga de pengar på, men i helgen vann jag en auktion till ett överkomligt pris och ikväll hade jag ögonen på 2 dahlia sticklingar som låg ute på auktion. Det märks att skättiljunga har haft sin premiär med alla deras rariteter och att en hel del redan lagt vantarna på de ovanliga dahlia sorterna och att dessa auktionstider låg perfekt i tid när många lägger sina barn för natten. Så jag var på hugget och lyckades komma åt 2 rariteter till , till nästan inget pris alls gentemot vad dom går för på tradera. En av dom jag lyckades norpa har gått för över 1000kr för en stickling på tradera bara för 2 dagar sedan, så jag är extremt glad. Även om jag inte skulle ha fler dahlior så kunde jag fan inte låta bli när chansen kom.  Så denna veckan väntar jag hem 3 växter som jag ett tag sneglat på. Jag längtar verkligen tills allt är i full blom och om allt överlever och se hur allt ser ut, för detta året har jag verkligen ändrat om i växtligheten här i stugan.

Sjömannen tittade på mig ikväll och sa det är otroligt vad mycket vi hinner med varje dag här i stugan och det är så fint och nästa gång jag kommer hem kommer det blomstra ännu mer och jag är så tacksam för all energi du lägger på blommor och vattning, vi kommer nog ha det lika fint om inte finare i år än förra året och förra året var det verkligen vackert.  Jag är så tacksam för att sjömannen älskar det jag gör i trädgården och jag är så tacksam för oss, för att han är så driven med allt han hittar på och att han stöttar mig i allt med växter och trädgården och kommer på nya idéer för att det ska maximeras med blommor som blommar hela sommaren. Och ännu mer tacksam över hans stora fantastiska famn och att han torkar mina tårar och säger att jag och Molly kommer fixa detta galant utan honom, 14 dagar ska gå snabbt och han finns bara ett meddelande bort även om det kan ta tid innan han svarar och att han säger att det är okej att jag är ledsen över att Chanel inte är kvar, för det är han med.

Så ja , livet rullar på  men det är tufft. Helgens jobb är avklarad och jag är tacksam över att vi valde att åka ut till stugan igen och få spendera en solig dag ute i vårat lilla paradis , lilla stugan på Almåsa. Nu ska jag stänga ner datorn, borsta tänderna och krypa ner i sängen hos sjömannen och Molly och få extra mycket kärlek , för i morgon eftermiddag åker sjömannen till sjöss och det är jag och Molly. Vi ska fixa detta tillsammans hon och jag, tills sjömannen är hemma igen!

 

Stuglivet

Löptik, sorg och att försöka distrahera tankarna

Kvällspromenad med sjömannan och Mollymus.

Dagarna rullar på och jag har varit extremt glad över att jag kunde få kompledigt i dag för att jag var inne på min lediga dag i onsdags och utbildade personal inom öppenvården och läkare.  För just nu är livet så brutalt tufft. Vi har lyckas hålla tankarna på annat på dagarna även om det hela tiden dyker upp situationer där Chanel är så fruktansvärt saknad. I dag tog vi med Molly, som saknar sin bästa vän men även är inne i en löpperiod i transportväskan och så körde vi till  Zoogiganten i Lomma direkt när dom öppnade för att jag behövde köpa mat till Bulten ( leopardgeckon) en även ormarna och vi har inte varit på Zoogiganten i Lomma på länge och dom har större reptilavdelning än här i Malmö. Jag hade hoppats på att dom skulle ha strumpebandssnokar inne , men det hade dom inte , vilket kanske var bra för jag hade garanterat kommit hem med 1 eller 2 i så fall.

Det har varit en lugn fredag.  Handla foder till reptilerna, en runda på Lidl. Väl hemma kom Wanda förbi och kramades och varje gång jag får en kram nu så brinner tårarna innanför ögonen. Vi drack kaffe och snackade skit och sen tog jag och sjömannen en promenad bort till henne, jag kröp under stugan och hämtade fram hennes plast som hon skulle montera för att ha som skydd för hennes tomater när hon planterar ut dom, men vi hjälpte henne att sätta upp plasten så hon bara kan plantera ut sina tomatplantor när det är dax.  Vi fick med oss lite tagetes plantor och 2 maria klockor hem. Sjömannen la sig och vilade en stund på soffan och jag matade djuren och bara slappade i soffan.

Sen körde vi i gång och hämtade ner plasten från vinden , sjömannen började med att mäta och sätta upp plast på odlingslådan där vi har tomaterna, jag röjde i odlingslådor, fyllde på jord och nu är all jord slut och så hjälptes jag och sjömannen med att färdigställa “tomathuset” där en del av våra tomatplantor ska planteras ut, troligen till veckan. Sen kom Katarina och Helena på besök, jag och ronny höll på med maten , grillat fläsk och pommes. Jag har gett våra rhododendron och bambu näring och så vattnade jag ordentligt eftersom dom fått näring och sen blev det tända massa ljus inne och se masked singer.  Kvällarna är värst och jag sa till sjömannen att helvete att jorden är slut, för annars hade jag tagit med mig burken med fröer och gått ut i växthuset och planterat fler fröer, för att distrahera tankarna ännu mer.

Ikväll har tårarna brunnit innanför ögonen och kvällspromenaden med Molly och sjömannen är mysig, men just nu är promenaderna med Molly något som är extremt jobbig för mig.  Jag laddar upp för 2 kvällar på jobb och har sån klump i magen inför kommande vecka, då sjömannen ska åka på jobb och vill bara gråta  .. hela tiden.  Jag är så tacksam över att sjömannen var hemma när Chanel blev akut dålig och vi fick ta beslutet, så båda var med. Men jag har sån klump i magen för hur det kommer vara nu när Ronny ska på jobb och det ska “bara” vara jag och Molly. Det kommer gå bra, men det kommer kännas extra hårt, då Chanel alltid varit den som legat hos mig, alltid letat mig, alltid varit nära och det har ju alltid varit hon och jag när Ronny åkt på jobb. Ronny och Chanel har alltid haft ett speciellt band, men det är ändå jag som haft henne hos mig varje dag, hon har varit min stöttepelare igenom all när jag varit ensam och hon skulle vara med mig ett tag till.  Men jag kämpar på och försöker hålla mig stark, för sjömannen och Mollys skull, men det är tufft. Det är rent ut sagt vidrigt.

Och förlåt för tjatet, tårar och ledsamhet och vidriga dåliga foton med telefonen. Men just nu prioriterar jag inte Mr Nikon, även fast jag gärna vill , men orken finns inte riktigt där.  Det finns så mycket jag vill dokumentera som vi gör med Mr Nikon, men som sagt, livet vändes upp och ned och just nu finner jag stöd av att få skriva av mig, om inte alla mina känslor , men delar av det. Och av någon sjuk anledning så känns det skönt att jag längre fram kan gå tillbaka, läsa och se hur det var.

En minut i  taget och jag försöker verkligen tänka på hur fantastiskt Chanel har haft det hos oss och hur fantastiskt mycket glädje hon gett oss. Men just nu är det svårt, det är vidrigt och jag vill bara gråta hela tiden och bara lägga mig i soffan och ligga där hela tiden.  Men jag kämpar på.

Var rädd om er!

Livsstil

2 år, stughäng och livet som gräsänkling

2 år av saknad älskade Mamma.

18 Mars. En vidrig dagDet gör ont i hela kroppen, i varenda cell och jag har bara lust att lägga  mig ner och dra täcker över huvudet. Jag vet , livet funkar inte så, i stället får man dra på sig sitt mentalt störda leende och fånga dagen. I dag är det 2 år sedan vi begravde min älskade mamma och det är en lika vidrig känsla, nu som då. Mamma, du fattas mig.

Stughäng och premiärsolning.

Helgen sprang i från oss ..  vi hann ju knappt blinka så är det en helvetes vecka framför mig. I går spenderade vi dagen i stugan, planen var att fixa massor men vi gjorde lite, jag började gräva lite men gav upp pga det är så vidrigt mycket rötter där i hörnan och jag kände bara, detta gör jag fan inte.  Sjömannen fixade med batteribyte och krattade upp massa löv utanför staketet, jag planterade en liljeknöl, den ny pion och sen rensade jag ogräs i vår lilla gång inne på tomten. Sen hittade jag ett perfekt läge på terrassen , slet av mig tröjan och låg där i den gassande vårsolen och njöt. Vi käkade lunch i stugan, planenen var att premiär grilla men vi insåg att vi inte hade någon tändväska så det sket sig, men vi stekte korven i stället. Smakade minst lika bra och lunchen intogs i solen på terrassen. Nu är det nedräkning. Snart flyttar vi ut.

Måndag och en ny vecka. Jag har 3 kvällspass och sjömannen ska lämna oss här hemma i morgon för 14 dagar ute på de sju haven. Jag hoppas innerligt att dessa 14 dagarna går snabbt så han kommer hem så vi kan flytta ut till stugan, för nu jävlar kliar det i stugtarmen.

Ha en fantastiskt måndag och vecka.

 

Livsstil

Ambivalent, ett helt jävla år av sorg och gräsänkling igen

När kroppen bara vill slitas i tusen bitar.

Årets sämsta bloggare går till … Totten. Grattis .. igen.  Jag förstår inte hur i helvete jag kan vara så jävla kass på att uppdatera. Det går i vågor, jag har uppehåll för jag känner att jag inte har något att skriva om, att det inte är intressant att läsa bloggar längre och responsen är inte som förr. Och ja jag är lite ambivalent till huruvida jag ska fortsätta som bloggare och influencer? Jag har gjort detta i sååå många år, jag har älskat det, jag har hatat det och en del av mig är så redo att lämna bloggen och skrivandet bakom mig, men en del av mig känner bara att jag är inte redo, jag gillar ju det här. Men när man känner att livet just är livet, att man inte har något att dela med sig av samtidigt som man har det, så blir det lätt att man hellre bara låter det vara. Och när responsen inte är som förr , så känns det mer som att det kanske rätt tid även om jag är så jävla ambivalent?!

Men samtidigt så är våren och sommaren runt hörnet, ja kanske inte sommaren men våren är och då vaknar ofta mitt skrivande, stuglivet börjar och jag blommar igen och fotograferar mer. Kanske borde jag släppa kraven på mig själv och bara skriva för min egen skull, men jag ser ju på statistiken att det är ju en hel del som fortfarande hänger här inne, även om ni är oerhört anonyma, tysta och inte har så mycket tankar om vad ni vill att jag skriver om, så gör ju det att jag blir ju ännu mer ambivalent haha. Heja mig och skit på er? haha!

Ett helt jävla år av sorg.

Denna veckan har varit fruktansvärd och jag har sedan i tisdags gått med en konstant klump i magen, tårarna har bränt bakom ögonlocken. För den 14:e Februari förra året fick vi samtalet som vände upp och ned på hela min värld, då jag och lillsyrran körde från Malmö/Svedala efter att jag varit vaken sedan 04 och spenderat hela dagen på jobbet på operation, så fick vi köra mot Akkis, akademiska sjukhuset i Uppsala för att mamma legat inne i dryga en vecka och hon nu bara hade allt från timmar till dagar kvar.  Minnena, dofterna och känslan kom som en käftsmäll och jag har velat gråta mer eller mindre hela tiden. Och i fredags den 17:e Februari var det årsdagen, dagen mamma valde att ta sitt sista andetag, på mormors födelsedag. Och det var i fredags. Jag var som tur var ledig och jag gjorde allt för att dra ut på tiden att åka till kyrkogården, men jag gjorde det. En vacker bukett köptes och jag kramade ljuset där på kyrkogården när vi klev ur bilen.  Det ilade i hela mig, tårarna brände och väl framme vid minneslunden så kom tårarna, jag tände ljus, la buketten och bara stod där och gick därifrån. Det gjorde så ont och jag torkade tårarna .. för att jag är trött på gråta, för det känns som jag mer eller mindre grät mig igenom 2022 och sjömannen har sett nog av dessa tårar .. konstant. Även om han har gått igenom samma helvete själv, så känner jag bara att jag är trött på gråta.  Livet går vidare, saknaden, sorgen och smärtan är den samma som för ett år sedan. Mamma fattas mig så fruktansvärt mycket!

Det är söndag kväll, jag är gräsänkling igen i ett par dagar. Jobbhelgen är över och sjömannen är numera i Danmark , han har mer eller mindre nyss landat. Han ska på kurs ett par dagar så jag är gräsänkling i ett par dagar och det suger ju getröv, speciellt när han varit borta i 3 veckor och skulle vara hemma 3 veckor, men så kommer kursen.  Jag har plockat fram instruktörs kläderna,  gått igenom materialet lite då jag ska utbilda måndag och onsdag. Något jag saknat och längtat till och nu är jag i gång igen som instruktör och det känns superbra, lite pirrig då det är över ett år sedan jag utbildade senast, men det ska nog gå bra.

Vad annars har hänt i våra liv?
Jo det har hänt en hel del, vi har äntligen fått installerat vår nya luftvärme pump i stugan så vi slipper det förbannade oljeelementet som drar mer ström än allt annat och man på riktigt funderar om det här med only fans kan vara något för en blekfet medelåldersman?!  Till och med har jag försökt hitta mannen på instagram som var sugen på få foton på mina fötter och betala massiv summa. Det har gått långt om en med världens fotfobi är villig att fotografera sina egna fötter haha. Nej men skämt å sido, så skönt att ha luftvärme pumpen installerad och klar.

Vi har gjort oss av med både den blå faran och Mr Grey. Något vi under tiden jag sa upp mig från centraloperation i Lund sa, att om jag börjar jobba i Malmö igen så säljer vi en av bilarna och bara har en då alltid en bil mest stod i garaget oavsett om vi var i stugan eller ej,  men det slutade med att båda bilarna såldes och vi köpte en ny gemensam bil, en mini-suv och cab. Älskar bilen.

Så ett lite livstecken från mig.
Jag lever och mår faktiskt riktigt bra , ja förutom att det varit en tuff vecka med mammas årsdag och tunghetskänslan hänger i, så mår jag riktigt bra. Jag har lite svårt att komma ner i ro ikväll så som de andra kvällarna, men jag lever , mår ändå bra och är så nöjd med att vara tillbaka och göra det jag känner att jag kan, vill och bör göra.

Hur mår ni?
Önskemål om vad ni vill läsa?
Lämna gärna en kommentar på detta inlägg, vill ni vara anonyma så uppge inte namnet bara.