Browsing Tag

sov gott

Livsstil

En dag i taget, Totten!

En dag i taget , Totten.

En dag i taget, en dag i taget Totten. Det är tufft mina vänner, det är fruktansvärt jävla tufft.  Tårarna tar aldrig slut, dom brinner bakom ögonlocken hela tiden och tomhetskänslan i mig är konstant. Jag har ingen hunger, men jag äter för att jag måste, inte för att jag är sugen på något, utanför att jag måste.

Det har varit en tuff dag, samtal med vårdcentralen, chefen, vårdcentralen, akademiska sjukhuset, pensionsmyndigheten, sjömannen och mitt konstanta samtal med mig själv i huvudet. Jag hatar att vara hemma, men jag måste vara hemma, för att kroppen orkar inte, jag orkar inte.

Sjömannen fick dessutom besked om att han ska börja jobba igen denna veckan. Jag bröt ihop. Hur fan ska detta gå? Det är fan klart att det kommer gå, men i dag känns det orimligt, även fast jag innerst inne vet att han måste, han kan inte vara hemma längre.

Jag har så mycket tankar och känslor inom mig. Och det är okej, det är okej att känna både hat och kärlek, ledsamhet och tomhet. Det är okej.   Jag har så mycket jag vill dela med mig. En dag kommer det, men först måste jag få läka .. men hur .. och när .. men det kommer säger dom som vet.

 

Mamma … du fattas mig.

 

Livsstil

Sov gott älskade , älskade lilla mamma

1957-08-17 – 2022-02-17

Sov gott älskade, älskade Mamma.

Fy fan, detta är den värsta veckan i mitt liv. Den har varit fullständigt vidrig. I Måndags får jag samtalet från min lillasyster att dom ringt från Akademiska sjukhuset i Uppsala , mamma har blivit akut dålig och vi måste ta oss till Uppsala så fort vi kan. Aldrig har timmarna varit så lång, aldrig har en väg i bilen varit så lång, men vi kom upp på natten. Och sedan i måndags natt fram till i går har vi spenderat nästan dygnets alla timmar på ett jävla sjukhus, för att sitta palliativt stöd till mamma. Mamma somnade in med fyra av hennes barn vid hennes sida kl 19:42. I går kväll kom vi hem till Malmö och Svedala , jag och min lillasyster.

Jag mår så fruktansvärt jävla dåligt. Jag ser den hemska korridoren framför mig hela tiden, den äckliga doften på mag och tarmavdelningen sitter överallt, jag känner den överallt och mammas väsande andetag ekar i mitt huvud. Kroppen slits sönder inifrån, hjärtat är i 1000 bitar och jag är så trött och tom i kroppen. Kroppen skriker, tårarna brinner bakom ögonlocken hela tiden. Det är vidrigt, så jävla vidrigt.

Att förlora någon man älskar är fruktansvärt, på alla vis. Alla dödsfall, oavsett hur det är är hemskt, ingen ska behöva uppleva det, men jag är så trött på höra att jag vet hur du har det, jag vet hur du känner. Nej det vet du inte, folk är idioter, har man inte suttit där i flera dygn och vakat över sin mamma så vet du fan inte hur jag känner.

Livet alltså. Jag hatar det och jag hatar året 2022. Kan vi bara hoppa över till 2023 nu.
Jag behöver tid, tid att läka denna trasiga kropp, tid att få gråta, skrika och bara vara. Jag vet ärligt inte hur , hur jag ska fixa detta, men på något vis ska det gå. Det bara måste göra det.

Mamma, kom tillbaka. Du fattas mig, du fattas mig så jävla mycket.
Sov gott älskade, älskade lilla mamma.

Aldrig ska jag sluta älska dig.
Aldrig ensam.