Browsing Category

Homosexualitet

Homosexualitet

När han överraskar

Han överraskar mig och kommer hem tidigare!

Jag drog iväg och fixade för samarbetet med Hornbach till min instagram, de fanns inga klätterrosor för de var slut sedan länge tillbaka och leverantören har slut, så det dröjer innan dom kommer in. Så jag fick tänka om men jag ville ha rosor , så det köptes och jag planterade dom även och sen körde jag hem, fixade lite och la mig på soffan och hade precis somnat när det plötligt ringer på dörren. Yrvaken som jag är får jag panik och tänker vem fan är det? Kollar i titthålet och ser någon stå där med något i handen? Ber Chanel att sluta skälla och öppnar och där står han och filmar. Jag är helt i chock och frågar, men vad gör du här ? Varför kom du hem nu  ? Va? När kom du ? Hur kom du hem?

Jag blev så ställd , så chockad och så glad att han kom hem och sjömannen berättar att dom bara är i Hirtshals varannan dag så därför kom han hem i dag och ingen är lyckligare än jag. Men mina planer sket sig, jag hade tänkt packa allt ikväll, tanka hans bil och handla hem så när han kom hem i morgon så kunde vi bara ta varsin bil och köra ut till stugan och påbörja semestern. Men nu fick jag slänga ner kläder i väskan, hade inte hunnit tanka bilen och inte handlat, så det fick vi ju göra innan vi drog ut till stugan.

Jag fick även veta att Alexandra har vetat om det och hon har försökt få ut mig till stugan, men jag har varit envis. Dom försökte få mig att stanna på lunch i dag och hålla mig här ute så att sjömannen skulle överraska mig här ute. Men jag hade ju annan agenda haha. Men nu jävlar är vi här ute, Champagnen är på kylning och det blir färdig pizza i ugnen ikväll och vem vet, kanske är det en tappatvålen söndag oxå? Oh holly molly .. Livet blev helt plötsligt så mycket bättre.

Nu jävlar börjar semestern .. på riktigt. En söndag istället för en måndag. Älskar´t!

Homosexualitet

Efter 15 år tillsammans

Efter 15 år tillsammans ställs man för nya utmaningar.

I Augusti så firar jag och sjömannen 15 år tillsammans och det är något som jag är så oerhört stolt över. Tänk er, 15 år och jag är fortfarande lika kär i sjömannen som första gången jag träffade honom för 15 år sedan.

Under dessa år vi har varit tillsammans så har vi som längst varit lediga tillsammans i 3 veckor och det har varit som bästa veckorna i mitt liv. Förhållandet har gått upp och ner och vi har haft det kämpigt som alla par har det, men vi har tagit oss igenom allt och gått starkare ur det.  Jag kan man handen på hjärtat säga att jag hatar påmönstringsdagarna för sjömannen. Det är en klump i magen varje gång, jag är ledsen och jag känner att jag bara vill hålla honom hemma. Men samtidigt så finns det inget och ingen som gör mig så motiverad att kämpa, och att se glädjen i ögonen inför sitt jobb som sjömannen har är något utöver det vanliga.

2020 är året som vi ställde oss inför den största utmaningen i vårat förhållande. Vi drabbas av en pandemi, Covid19 uppdagades och många blev av med sitt jobb och självklart var jag så jävla orolig att rederiet skulle läggas ned  och sjömannen skulle bli av med sitt jobb pga nedskärningar pga pandemin.  Men han jobbade på och den 6:e Mars kom han hem för att vara hemma två veckor, fredagen innan han skulle på jobb ( han åker söndag ) får han ett samtal från sin chef, som informerar att han blir permitterad, vi båda blir oroliga, men han får besked om att han inte är uppsagd men att han är permitterad och ska vara hemma till Juni månad till en början, sen får vi se och självklart skulle han få betalt. Lättnaden var brutal, men samtidigt så kom en stor oro, hur gör man? Hur lever man tillsammans med sin partner konstant och ha varandra hemma varje kväll? Kommer det bli massor med bråk?

Jag och sjömannen sommaren 2019.

Jag njöt så fruktansvärt de första veckorna, att komma hem till någon som längtat efter en, någon att äta middag med och någon att prata om dagen med. Ovant, men en fruktansvärt härlig känsla. Även känslan att man får hjälp med kamphunden, att ta hand om hemmet och stugan och att bara få vara. Självklart har det varit dagar där jag känt att jag saknat att kunna äta vad jag vill, äta maten som jag alltid äter när sjömannen inte är hemma som han inte gillar. Men den känslan försvann snabbt, för att få ha någon hemma och få krypa ner i sängen tillsammans med den man älskar mest av allt är en fantastisk känsla.

Inte nog med detta, så blev jag skadad och sjukskriven och därmed skulle jag gå hemma tillsammans med sjömannen. Detta fixade vi oxå och det tog nog hårdare på mig än på honom, då jag hatar att inte kunna göra allt jag vill , men sjömannen är världens bästa och utan honom hade jag nog inte tillfrisknat så fort som jag gjorde.

Hur har det gått?

Det har gått så jävla bra. Vi har inte haft ett enda bråk, något lite vardagsgnabb men det har gått så jävla bra. Alla tankar på hur man gör, hur man lever och hur det ska gå. Hur ska vi klara det, vi som är van att bara ses 2 veckor i rad , vi ska nu vara hemma i 3 månader tillsammans och det har fan varit dom bästa månaderna någonsin. Jag trodde inte man kunde älska en människa mer och jag trodde inte man kunde komma närmar varandra efter 15 år, men vi klarade det och jag funderar nu på vad som skulle kunna komma emellan oss och jag önskade att dagen då han ska på jobb inte skulle komma igen, men den kom.

Jag madde så jävla kasst, hade sån klump i magen dagen innan, tårarna rann och jag kände bara. Jag vill inte detta. Jag vill ha det så här hela tiden, att få ha honom hemma, att få krypa upp i armarna på den som känner mig bäst och vet hur han ska få mig att må bäst. Men dagen kom och jag kände bara, nu är det jag och kamphunden som sköter allt och det tog på krafterna att ha koll på lägenhet, jobba, fixa och rodda med kamphunden de dagarna jag jobbar och samtidigt sköta stugan med allt vad det innebär. Men det fungerar och han har i morgon varit iväg på jobb i 14 dagar och dagarna har bara sprungit iväg. Nu är det snart bara en vecka kvar tills han kommer hem och vi har semester tillsammans i 3 veckor. Det finns inget jag längtar till så mycket som sjömannens avmönstringsdag!

15 år tillsammans och så mycket hinder på vägen.
Men nu vet jag att vi gått igenom så mycket och vi klarar av så mycket.

Och det bästa av allt är, jag älskar det vi har och jag älskar vår kärlek!

 

Homosexualitet

Den nakna sanningen

Den nakna sanningen.

Här står jag, den nakna sanningen med tårar som rinner från min kind.
Så är livet ibland och det är okej, men är det okej att någon ska gråta för att han för 14 år sedan tog steget och vågade komma ut som homosexuell, att vilja och känna att nu är det min tur att få vara den jag är, få älska den jag vill, att 14 år senare fortfarande får den där känslan att jag inte duger pga min sexualitet, att man väljer att ta avstånd, att inte inkluderas , att inte vilja se och veta hur jag har det och hur jag bor och att få frågan om vem som är man och vem som är kvinna i förhållandet, att jag inte är manlig nog?

Det bästa beslutet tog jag för 14 år sedan, att sluta låtsas, att våga vara jag och att våga älska en man.  Hade jag inte gjort det då hade jag nog inte hittat kärleken i mitt liv, som än i dag står stadigt vid min sida, han som älskar mig för den jag är och han som får mig att bli gråhårig.  Är inte det något att glädjas åt, att få inkluderas och få veta hur jag har det? Samtidigt så har tanken under alla dessa år , som jag levt som öppet homosexuell frågat mig själv, hade det varit annorlunda om jag föddes som heterosexuell?

Ordspråket att du duger som du är kan någon köra upp i röven, för uppenbart gäller det inte alla.  Jag är en öppen person och har absolut inga problem att jag och andra skämtar om homosexualitet, självdistans är bra och att vara pk är något som jag aldrig har varit. Jag får ofta höra att jag har så många som stöttar mig via sociala medier, att jag behövs och att jag är viktig. Men hur mycket tror jag på detta när handling betyder mer än ord.

Det gör ont och jag har lovat mig själv att aldrig mer gråta över att någon inte accepterar mig för min sexualitet och det liv jag valt att leva. Men jag är inte mer än människa och ibland behöver man falla för att orka vara stark. Och det är okej och det kommer jag vara.

Jag funderade på om jag skulle skriva detta inlägget som jag har raderat 3 gånger och sedan skrivit om det igen för 4:e gången och nu väljer jag att vara ärlig, för det är så här jag känner just nu och mår. Nu ska jag torkar tårarna, pussa på den älskade kamphunden och fortsätta önska att sjömannen kunde vara hemma och öppna  sin varma famn. Jag kommer igen!

Homosexualitet

Jag är så jävla feg

Det är Pride i Stockholm och man läser aldrig om att du och sjömannen är där och firar, njuter och umgås med andra homosexuella” 

Pride och jag är så jävla feg.

Jag fick ett mail tidigare ikväll , massor med kärlek och massor med beröm för min ärlighet och råhet här i bloggen. Tack från botten av mitt hjärta … och samtidigt så längst upp i detta inlägg så ser ni ett stycke från mailen som gjorde att det knöt sig i magen och jag bara känner, jag är så jävla feg.

Jag har aldrig varit på en Pride, av olika anledningar. En av anledningarna är att jag tycker alla har rätt att älska den man vill, vara den man är men jag har lite svårt för detta med att så många kastar av sig kläderna och går så gott som naken igenom paraden, inget ont, men jag har inte satt mig in i vad det egentligen står för och den andra, men största, anledningen är att det ligger en underliggande rädsla och gror och som säger, gå inte, gå inte Totten.  Och det sistnämnda är det som gör att jag inte gått på en enda Pride.

Jag får ofta höra att du som vågar vara dig själv, du som bloggar och skriver om ditt liv som öppet homosexuell. Du om någon borde väl vara på Pride.  Och här känner jag att jag har ett ansvar som jag inte riktigt klarar av att bemästra och det känns .. fruktansvärt. Att för 13 år sedan med tårar komma ut som homosexuell och äntligen få den där känslan att en stor sten föll från mina axlar, jag kunde börja leva. Leva det liv jag vill och för den jag verkligen är. Men nu många år senare så är det inte samma känsla. För kan jag verkligen leva mitt liv för den jag är och visa öppet vem jag älskar? Säger jag alltid rakt ut när någon frågar om min flickvän, säger jag då att jag har en pojkvän? Nej , jag läser av situationen och pratar bort det.  Just av rädslan att behöva bli påhoppad, inte alltid men ofta.

För ett par år sedan blev jag påhoppad och sparkad i ryggen, när jag gick på kryckor för en förslitningsskada i foten. Sjömannen gick med hundarna. Vi visade inget att vi var ett par, men just där och då blev jag sparkad i ryggen och än i dag kan orden eka i mitt huvud när jag möter ett killgäng – go faster , go faster you gay. 

Varför går ni inte hand i hand? Varför pussas ni inte offentligt?

Nej, jag och sjömannen visar sällan våran kärlek till varandra ute och på offentliga platser. Och nej det beror inte bara på ovan skrivna styckte att vi ska bli påhoppad, sparkad och slagen, få höra skällsord utan för den enkla anledningen att jag vill inte vara en “attraktion” som folk stirrar på.  Jag vet inte vad som är värst, att bli hoppad, ropad efter eller helt enkelt bli utstirrad. Att inte våga och kunna lägga armen om den man älskar  eller att inte våga ta sin killes hand när man går någonstans,av rädslan att gänget lite bakom ska börja ropa och kalla en okvädesord – det är inte att leva och vara den man är.

Jag har en hel del vänner som ser ner på Pride och tycker det är onödigt, för varför ska vi HBTQIA-personer ha en egen parad när de heterosexuella inte har en egen parad?  Andra som åker på pride säger att dom åker för att här kan man vara “normen”. Och just av den enkla anledningen är att vi inte kan eller rättare sagt , vi vågar inte göra det ni heterosexuella par gör dagligen utan att någon höjer på ögonen, ropar skällsord eller sparkar på er – Så dra åt helvete med frasen att vi inte har någon parad.

Det är 2018, jag är fruktansvärt stolt över mig själv och den jag har kommit att bli sedan jag kom ut som homosexuell. Jag är så förbaskat kär i killen som fångade mitt hjärta för 13 år sedan och jag önskar och vill visa hela världen att , titta på honom, titta på oss. Jag vill hålla hans hand och visa att , oavsett fast vi enligt många inte tillhör normen så är vår kärlek lika fin och värdefull som din är. Men det gör jag inte, det gör vi inte. Jag är en fegis. 

 

 

Homosexualitet

När hatet mot homosexuella slår till ..

Jag vet, det har varit tyst här inne men jag har helt enkelt inte haft varken tid eller lust att blogg. Sjömannen har bara varit hemma i 6 dagar och i dag drog han till jobbet till sjöss igen i 14 dagar så i dag när jag blev erbjuden att jobba extra ikväll så tvekade jag inte en sekund utan tog passet utan att fundera. Och här sitter jag nu hemma , med en kärleksfull kamphund och är halvt nere. Jag hatar verkligen påmönstringsdagarna mer än gud vet vad och speciellt när han varit iväg i 24 dagar och så är han bara hemma 6 dagar.

Men anledningen till min frånvaro i bloggen då? Jo om ni tittar ner på bilden här nere så finns det en liten förklaring till min lilla blogg-dipp. Inte den värsta kommentarer och mailet, men den kändes!

Hatet mot homosexualitet fortsätter.

Hej och välkommen tillbaka igen Krister, det var ett tag sen.  Denna Krister har under flera års tid kommenterat min blogg med hatiska kommentarer om både mig som person och om min sexualitet. Jag vet att det är så jävla fel att bara ta åt mig och reagera och över huvudtaget outa detta i ett inlägg, för det är 2018 och det ska inte pågå något hatiskt mot varken mig som person och absolut inte om min sexualitet.  Men samtidigt, varför ska jag inte kunna ta upp ämnet, kommentaren och visa att det fortsätter att pågå 2018. Jag får så ofta hör att det kan inte stämma att det fortfarande finns ett så stort homo-hat och då jag ibland blir misstrodd av det jag säger, att jag fortfarande ibland, inte lika ofta, men det sker då och då att jag både får kommentarer och hatiska mail om mig och mitt liv som öppet homosexuell.

Jag får ofta höra att, men du som är så säker på dig själv och står upp för dig själv och din sexualitet kan väl inte ta åt dig och bli ledsen? 

Fel, ack så fel. Visst , jag står för vem jag är, jag skäms inte och jag har inga problem att berätta att jag lever tillsammans med min livskärlek, en man som jag älskar högt, men jag väljer tillfällena väl och läser av personen och situationen till fullo. Detta har många andra svårt med och jag har varit med om alldeles för många tillfällen där jag känner i helvete att jag berättar som det är och så vräker personen ur sig och outar något som inte är någon stor deal för personen men som kan bli kaos för mig, i all välmening, men det kan och har blivit så fel.  Jag är inte mer än människa och alla människor har perioder i sitt liv där som känner sig mer ledsen och svagare än vad man egentligen är, och just nu har det varit lite mycket i livet och speciellt när det närmar sig påmönstringsdag för sjömannen så sjunker jag som en sten i havet och känner – jag vill bara lägga mig ner i fosterställning och fulgråta. Och så kommer en sån här kommentar och jag tänker , det är okej att känna sig svag,ligga i fosterställning och fulgråta  .. och hata mänskligheten.

Men sen så tänker jag om. Krister och ni andra , ska inte få vinna denna gången heller, det är inte mig det är fel på utan det är Krister det är fel på. Eller nej det är inte fel på honom heller, utan han kan inte rå över sin rädsla över sin egna sexualitet och det kan inte vara lätt för honom att gå och känna en sån rädsla som visar sig genom att han sitter bakom en skärm och vräker ut sig hat. Allt detta för sin egen osäkerhet. Tragiskt men sant och grattis Krister,för en stund hade du ett litet grepp över mig , men jag reste mig igen.

Så nu när jag rest mig, utan att lägga mig ner i fosterställning och fulgråta ( ett par tårar rann det på kinden ) men dom torkades snabbt så är jag på benen igen. Men att sjömannen bara var hemma 6 dagar efter 24 dagar till sjöss påverkade mig enormt mycket och att jag är inne i en work-your-ass-off period och passar på att jobba mer än vanligt nu när sjömannen är borta är oxå en anledning till att frånvaron här är större, men inte att jag tog ett par dagars paus, för det lyckades Krister med att fixa för mig.

Men efter detta så har jag bestämt mig, det har ekat tomt på inlägg om min upplevelse och livet som öppet homosexuell och mer homo-inlägg så kommer det nu framöver komma flera inlägg om hur det är att leva som homosexuell. Och här behöver jag er hjälp, jag behöver frågor som jag kan ta upp för att få upp flera inlägg gällande ämnet och ja ,jag vet .. Krister och andra homofober kommer gå loco  men det är något jag kommer ta. Jag har trott här i en längre tid att mina inlägg om mig och mitt liv som öppetbhomosxuell och ämnen rörande homosexualitet inte behövs längre och att det inte är värt att läsa, så som jag skrev inlägg förr. Men jag och min ärlighet, min erfarenhet och er nyfikenhet och frågor behövs mer än någonsin.  Så hjälp mig. Låt oss tillsammans sprida kärlek, vara ärliga om fördomar och låta alla andra unga och även oss öppna få leva och vara den vi är och framförallt , våga älska den man vill, oavsett kön, ålder och etnicitet!

Vill du dela inlägget så gör gärna det. Och sprid gärna facebooksidan Tommytott för att vi ska nå ut till fler och för att inte missa inlägg från bloggen via Facebook!