Homosexualitet

Jag har de senaste dagarna tänkt mycket och varit både lite nere och arg för att folk är idioter. Vad är det för fel på människor? Vad ger er rätten att säga saker om mig och min kropp, mitt sett att vara för att jag är homosexuell? Jag har fått höra att jag har vetat att du är bög hela tiden?  Vad tycker du jag ska svara på den frågan? Vill du att jag ska säga grattis, vilken härliga människokännedom du har ?  Eller att folk har sagt att jag måste vara bög för att dom anser att jag är bög för att dom ansåg att jag var feminin när jag kom ut ? Folk har så jävla mycket åsikter och jag vet helt ärligt inte vad dom vill att jag ska göra med informationen? Ska jag säga, grattis .. ännu fler idioter är födda på denna jord. Eller vill dom att jag talar om för dom att världens vigaste man kröp upp i röven och försvann, synd det inte var du. Eller att dom bara har ett ansikte en mamma kan älska? På riktigt – vad vill ni att jag gör med informationen, mer än att tacka för mig och be er dra åt helvete med er information.  Det är fan skrämmande att man anser sig ha rätt till dessa åsikter och ha rätt att trycka upp dom i ansiktet på, någon för att dom har rätt att säga så till ett homo?

Tack för att du upplyser mig om något som jag vetat hela mitt liv, att jag är bög, jag visste det faktiskt inte så jag uppskattar din information. IDIOT!!!

Nåväl, vad fan är en bal på slottet?

Lyckan när solen värmer en.

Det är söndag och jag är på strålande humör , morgonpromenaden med kamphunden var härlig. Det är härligt väder ute och man ville inte lägga sig ner och dö av kylan. Fåglarna kvittrar och solen den värmer, våren kommer närmare för varje dag. Bara för man skriver det och outar det så lär det väl komma en omgång med snö till bara för att haha!

Det är en dag kvar och i morgon får vi äntligen hem våran saknade och älskade sjöman. I går fick jag dessutom avisering om att hämta ut ett paket. Skorna jag beställde för en månad sedan har äntligen kommit, efter att har legat fast hos tullen alldeles för länge , men jag slapp betala tull och skorna är snygga, dock har jag inte testat dom ännu så jag ska inte riktigt ropa hej ännu haha!

Annars, i fredags blev jag för er som inte följer mig på instagram morbror till en liten kille. Så söt och så älskad redan.
Nu ska jag fylla på glaset med mer kaffe, fulsjunga för grannarna och sedan ta tag i lägenheten och dagen. I dag ska jag nog försöka komma ut på en promenad i solen!

Efter 15 år tillsammans ställs man för nya utmaningar.

I Augusti så firar jag och sjömannen 15 år tillsammans och det är något som jag är så oerhört stolt över. Tänk er, 15 år och jag är fortfarande lika kär i sjömannen som första gången jag träffade honom för 15 år sedan.

Under dessa år vi har varit tillsammans så har vi som längst varit lediga tillsammans i 3 veckor och det har varit som bästa veckorna i mitt liv. Förhållandet har gått upp och ner och vi har haft det kämpigt som alla par har det, men vi har tagit oss igenom allt och gått starkare ur det.  Jag kan man handen på hjärtat säga att jag hatar påmönstringsdagarna för sjömannen. Det är en klump i magen varje gång, jag är ledsen och jag känner att jag bara vill hålla honom hemma. Men samtidigt så finns det inget och ingen som gör mig så motiverad att kämpa, och att se glädjen i ögonen inför sitt jobb som sjömannen har är något utöver det vanliga.

2020 är året som vi ställde oss inför den största utmaningen i vårat förhållande. Vi drabbas av en pandemi, Covid19 uppdagades och många blev av med sitt jobb och självklart var jag så jävla orolig att rederiet skulle läggas ned  och sjömannen skulle bli av med sitt jobb pga nedskärningar pga pandemin.  Men han jobbade på och den 6:e Mars kom han hem för att vara hemma två veckor, fredagen innan han skulle på jobb ( han åker söndag ) får han ett samtal från sin chef, som informerar att han blir permitterad, vi båda blir oroliga, men han får besked om att han inte är uppsagd men att han är permitterad och ska vara hemma till Juni månad till en början, sen får vi se och självklart skulle han få betalt. Lättnaden var brutal, men samtidigt så kom en stor oro, hur gör man? Hur lever man tillsammans med sin partner konstant och ha varandra hemma varje kväll? Kommer det bli massor med bråk?

Jag och sjömannen sommaren 2019.

Jag njöt så fruktansvärt de första veckorna, att komma hem till någon som längtat efter en, någon att äta middag med och någon att prata om dagen med. Ovant, men en fruktansvärt härlig känsla. Även känslan att man får hjälp med kamphunden, att ta hand om hemmet och stugan och att bara få vara. Självklart har det varit dagar där jag känt att jag saknat att kunna äta vad jag vill, äta maten som jag alltid äter när sjömannen inte är hemma som han inte gillar. Men den känslan försvann snabbt, för att få ha någon hemma och få krypa ner i sängen tillsammans med den man älskar mest av allt är en fantastisk känsla.

Inte nog med detta, så blev jag skadad och sjukskriven och därmed skulle jag gå hemma tillsammans med sjömannen. Detta fixade vi oxå och det tog nog hårdare på mig än på honom, då jag hatar att inte kunna göra allt jag vill , men sjömannen är världens bästa och utan honom hade jag nog inte tillfrisknat så fort som jag gjorde.

Hur har det gått?

Det har gått så jävla bra. Vi har inte haft ett enda bråk, något lite vardagsgnabb men det har gått så jävla bra. Alla tankar på hur man gör, hur man lever och hur det ska gå. Hur ska vi klara det, vi som är van att bara ses 2 veckor i rad , vi ska nu vara hemma i 3 månader tillsammans och det har fan varit dom bästa månaderna någonsin. Jag trodde inte man kunde älska en människa mer och jag trodde inte man kunde komma närmar varandra efter 15 år, men vi klarade det och jag funderar nu på vad som skulle kunna komma emellan oss och jag önskade att dagen då han ska på jobb inte skulle komma igen, men den kom.

Jag madde så jävla kasst, hade sån klump i magen dagen innan, tårarna rann och jag kände bara. Jag vill inte detta. Jag vill ha det så här hela tiden, att få ha honom hemma, att få krypa upp i armarna på den som känner mig bäst och vet hur han ska få mig att må bäst. Men dagen kom och jag kände bara, nu är det jag och kamphunden som sköter allt och det tog på krafterna att ha koll på lägenhet, jobba, fixa och rodda med kamphunden de dagarna jag jobbar och samtidigt sköta stugan med allt vad det innebär. Men det fungerar och han har i morgon varit iväg på jobb i 14 dagar och dagarna har bara sprungit iväg. Nu är det snart bara en vecka kvar tills han kommer hem och vi har semester tillsammans i 3 veckor. Det finns inget jag längtar till så mycket som sjömannens avmönstringsdag!

15 år tillsammans och så mycket hinder på vägen.
Men nu vet jag att vi gått igenom så mycket och vi klarar av så mycket.

Och det bästa av allt är, jag älskar det vi har och jag älskar vår kärlek!

Den nakna sanningen.

Här står jag, den nakna sanningen med tårar som rinner från min kind.
Så är livet ibland och det är okej, men är det okej att någon ska gråta för att han för 14 år sedan tog steget och vågade komma ut som homosexuell, att vilja och känna att nu är det min tur att få vara den jag är, få älska den jag vill, att 14 år senare fortfarande får den där känslan att jag inte duger pga min sexualitet, att man väljer att ta avstånd, att inte inkluderas , att inte vilja se och veta hur jag har det och hur jag bor och att få frågan om vem som är man och vem som är kvinna i förhållandet, att jag inte är manlig nog?

Det bästa beslutet tog jag för 14 år sedan, att sluta låtsas, att våga vara jag och att våga älska en man.  Hade jag inte gjort det då hade jag nog inte hittat kärleken i mitt liv, som än i dag står stadigt vid min sida, han som älskar mig för den jag är och han som får mig att bli gråhårig.  Är inte det något att glädjas åt, att få inkluderas och få veta hur jag har det? Samtidigt så har tanken under alla dessa år , som jag levt som öppet homosexuell frågat mig själv, hade det varit annorlunda om jag föddes som heterosexuell?

Ordspråket att du duger som du är kan någon köra upp i röven, för uppenbart gäller det inte alla.  Jag är en öppen person och har absolut inga problem att jag och andra skämtar om homosexualitet, självdistans är bra och att vara pk är något som jag aldrig har varit. Jag får ofta höra att jag har så många som stöttar mig via sociala medier, att jag behövs och att jag är viktig. Men hur mycket tror jag på detta när handling betyder mer än ord.

Det gör ont och jag har lovat mig själv att aldrig mer gråta över att någon inte accepterar mig för min sexualitet och det liv jag valt att leva. Men jag är inte mer än människa och ibland behöver man falla för att orka vara stark. Och det är okej och det kommer jag vara.

Jag funderade på om jag skulle skriva detta inlägget som jag har raderat 3 gånger och sedan skrivit om det igen för 4:e gången och nu väljer jag att vara ärlig, för det är så här jag känner just nu och mår. Nu ska jag torkar tårarna, pussa på den älskade kamphunden och fortsätta önska att sjömannen kunde vara hemma och öppna  sin varma famn. Jag kommer igen!