Den nakna sanningen.
Här står jag, den nakna sanningen med tårar som rinner från min kind.
Så är livet ibland och det är okej, men är det okej att någon ska gråta för att han för 14 år sedan tog steget och vågade komma ut som homosexuell, att vilja och känna att nu är det min tur att få vara den jag är, få älska den jag vill, att 14 år senare fortfarande får den där känslan att jag inte duger pga min sexualitet, att man väljer att ta avstånd, att inte inkluderas , att inte vilja se och veta hur jag har det och hur jag bor och att få frågan om vem som är man och vem som är kvinna i förhållandet, att jag inte är manlig nog?
Det bästa beslutet tog jag för 14 år sedan, att sluta låtsas, att våga vara jag och att våga älska en man. Hade jag inte gjort det då hade jag nog inte hittat kärleken i mitt liv, som än i dag står stadigt vid min sida, han som älskar mig för den jag är och han som får mig att bli gråhårig. Är inte det något att glädjas åt, att få inkluderas och få veta hur jag har det? Samtidigt så har tanken under alla dessa år , som jag levt som öppet homosexuell frågat mig själv, hade det varit annorlunda om jag föddes som heterosexuell?
Ordspråket att du duger som du är kan någon köra upp i röven, för uppenbart gäller det inte alla. Jag är en öppen person och har absolut inga problem att jag och andra skämtar om homosexualitet, självdistans är bra och att vara pk är något som jag aldrig har varit. Jag får ofta höra att jag har så många som stöttar mig via sociala medier, att jag behövs och att jag är viktig. Men hur mycket tror jag på detta när handling betyder mer än ord.
Det gör ont och jag har lovat mig själv att aldrig mer gråta över att någon inte accepterar mig för min sexualitet och det liv jag valt att leva. Men jag är inte mer än människa och ibland behöver man falla för att orka vara stark. Och det är okej och det kommer jag vara.
Jag funderade på om jag skulle skriva detta inlägget som jag har raderat 3 gånger och sedan skrivit om det igen för 4:e gången och nu väljer jag att vara ärlig, för det är så här jag känner just nu och mår. Nu ska jag torkar tårarna, pussa på den älskade kamphunden och fortsätta önska att sjömannen kunde vara hemma och öppna sin varma famn. Jag kommer igen!
No Comments