Det cirkulerar just nu massvisa med inlägg om jakten på likes, följare och det perfekta livet. Att folk på de sociala medierna bygger upp en falsk verklighet om att livet är perfekt.
Viktor Frisk har skrivit ett riktigt grymt inlägg om detta som jag läste tidigare idag och jag känner delvis igen mig. Och efter bland annat det inlägget så började jag ikväll när jag steg ut från porten att titta på folk och reflektera över hur människorna som rör sig på gatan faktiskt ter sig. I bilen påväg till jobbet kör jag genom city och söndag kväll, det brukar inte vara mycket människor i rörelse men ikväll var det lite mer än vad det brukar vara.
Många var påväg, det var leenden och glada miner. Det var motionärer, både som var ute och tränade och de som rastade hunden. Man gick ensam och man gick i grupp. Vet ni vad de människorna jag körde förbi hade gemensamt ? Majoriteten av människorna hade blicken fast inställd på sin hand och i sin hand låg, en telefon.
Det får mig att reflektera och tänka tillbaka på hur jag själv var och stundtals faktiskt är. De sociala medierna har blivit en allt större del i våra liv. För oss bloggare så är de sociala medierna a och o. Mobilen är fastklistrad i handen så gott som dygnet runt och trots att man för 10 minuter sedan uppdaterade och kollade sina sociala medier så måste man öppna upp dom igen, och kolla i fall något nytt har kommit.
Jag har själv varit en person som bara för ett par månader sedan varit som besatt. Bloggen, Facebook, twitter och instagram skulle uppdateras konstant. Jakten på följare och likes var nästan ett mer måste än vad det var av att faktiskt lägga energi på att äta. I dag tänker jag annorlunda. Misstolka mig inte nu, men ni läsare är helt fantastisk och utan er hade jag inte fortsätt göra det jag älskar, att skriva och dela med mig.
Visst fasiken är det fantastiskt när läsarantalet i bloggen stiger, att likes och följare på instagram stiger.
Det är en helt fantastisk känsla och jag kan än i dag ta fram mitt fåniga leende och vråla av lycka när antalet har stigit på de sociala medierna, men jakten har avtagit. Jag känner ingen press på att jag måste ha ett visst antal läsare eller likes. Det är inte därför jag hänger på de sociala medierna. Jag bloggar för min skull och för att jag älskar det, jag älskar att skriva, förmedla, beröra, uppröra och faktiskt dela med mig av mig och mitt liv.
Mycket hänger på att jag faktiskt i min ungdom stundtals var ensam, att jag snabbt kom in i de sociala mediernas värld och avundades mina förebilder och kände att mitt liv var skit, varför hade jag inte den perfekta kroppen och ett perfekt liv? Det är hemskt att så många med mig känner och tänker så.
För en del så lever jag inte det perfekta livet, men för mig själv känner jag att livet jag lever är perfekt, inte helt då jag varje dag söker efter utmaningar och att kämpar för att alla ska få leva det liv dom vill.
Jag lägger mest energi och tid på bloggen. För det är den jag känner att det är den jag ska och vill vårda, det är den jag känner vill ska växa och faktiskt hänga med mig i många år till. Varför? Bara att läsa på inlägget jag skrev här om dagen då jag tog upp om hatet mot mig som homosexuell. Jag vet att jag har mycket att ge, erfarenhet om livet och kunskap – och en tro om att jag faktiskt kan hjälpa, om det så är 1 eller 100 unga människor som inte vågar ta steget att komma ut, av rädslan för hat .. så är det en vinst för mig.
Och vet ni vad det bästa med allt detta ovan är – Att jag faktiskt har kommit fram till att jag mår så mycket bättre att att ha släppt den där pressen av att jag måste uppdatera de sociala medierna ett visst antal gånger per dag för att hålla statistik, följare och likes uppe. Familj, vänner och att själv känna att nu ska jag uppdatera blogg, instagram eller Facebook – Det mina vänner, det är en fantastisk känsla!
