Browsing Tag

homosexualitet

Homosexualitet

Jag är så jävla feg

Det är Pride i Stockholm och man läser aldrig om att du och sjömannen är där och firar, njuter och umgås med andra homosexuella” 

Pride och jag är så jävla feg.

Jag fick ett mail tidigare ikväll , massor med kärlek och massor med beröm för min ärlighet och råhet här i bloggen. Tack från botten av mitt hjärta … och samtidigt så längst upp i detta inlägg så ser ni ett stycke från mailen som gjorde att det knöt sig i magen och jag bara känner, jag är så jävla feg.

Jag har aldrig varit på en Pride, av olika anledningar. En av anledningarna är att jag tycker alla har rätt att älska den man vill, vara den man är men jag har lite svårt för detta med att så många kastar av sig kläderna och går så gott som naken igenom paraden, inget ont, men jag har inte satt mig in i vad det egentligen står för och den andra, men största, anledningen är att det ligger en underliggande rädsla och gror och som säger, gå inte, gå inte Totten.  Och det sistnämnda är det som gör att jag inte gått på en enda Pride.

Jag får ofta höra att du som vågar vara dig själv, du som bloggar och skriver om ditt liv som öppet homosexuell. Du om någon borde väl vara på Pride.  Och här känner jag att jag har ett ansvar som jag inte riktigt klarar av att bemästra och det känns .. fruktansvärt. Att för 13 år sedan med tårar komma ut som homosexuell och äntligen få den där känslan att en stor sten föll från mina axlar, jag kunde börja leva. Leva det liv jag vill och för den jag verkligen är. Men nu många år senare så är det inte samma känsla. För kan jag verkligen leva mitt liv för den jag är och visa öppet vem jag älskar? Säger jag alltid rakt ut när någon frågar om min flickvän, säger jag då att jag har en pojkvän? Nej , jag läser av situationen och pratar bort det.  Just av rädslan att behöva bli påhoppad, inte alltid men ofta.

För ett par år sedan blev jag påhoppad och sparkad i ryggen, när jag gick på kryckor för en förslitningsskada i foten. Sjömannen gick med hundarna. Vi visade inget att vi var ett par, men just där och då blev jag sparkad i ryggen och än i dag kan orden eka i mitt huvud när jag möter ett killgäng – go faster , go faster you gay. 

Varför går ni inte hand i hand? Varför pussas ni inte offentligt?

Nej, jag och sjömannen visar sällan våran kärlek till varandra ute och på offentliga platser. Och nej det beror inte bara på ovan skrivna styckte att vi ska bli påhoppad, sparkad och slagen, få höra skällsord utan för den enkla anledningen att jag vill inte vara en “attraktion” som folk stirrar på.  Jag vet inte vad som är värst, att bli hoppad, ropad efter eller helt enkelt bli utstirrad. Att inte våga och kunna lägga armen om den man älskar  eller att inte våga ta sin killes hand när man går någonstans,av rädslan att gänget lite bakom ska börja ropa och kalla en okvädesord – det är inte att leva och vara den man är.

Jag har en hel del vänner som ser ner på Pride och tycker det är onödigt, för varför ska vi HBTQIA-personer ha en egen parad när de heterosexuella inte har en egen parad?  Andra som åker på pride säger att dom åker för att här kan man vara “normen”. Och just av den enkla anledningen är att vi inte kan eller rättare sagt , vi vågar inte göra det ni heterosexuella par gör dagligen utan att någon höjer på ögonen, ropar skällsord eller sparkar på er – Så dra åt helvete med frasen att vi inte har någon parad.

Det är 2018, jag är fruktansvärt stolt över mig själv och den jag har kommit att bli sedan jag kom ut som homosexuell. Jag är så förbaskat kär i killen som fångade mitt hjärta för 13 år sedan och jag önskar och vill visa hela världen att , titta på honom, titta på oss. Jag vill hålla hans hand och visa att , oavsett fast vi enligt många inte tillhör normen så är vår kärlek lika fin och värdefull som din är. Men det gör jag inte, det gör vi inte. Jag är en fegis. 

 

 

Krönika/åsikter/ tankar

Att våga komma ut

På begäran kommer ett inlägg om hur jag kom ut och hur mitt liv som homosexuell sett ut tills i dag.


 

De var värsta åren i mitt liv.

I början av året 2005 var de värsta månaderna i mitt liv. Månaderna innan hade det blivit en del sömnlösa nätter, men det var nu jag mådde som sämst, jag var trött på att alltid gråta mig till sömns, vrida och vända, både på mig själv och kudden blöt av tårar, jag var trött att leva i tysthet, i lögn för andra men mest av allt för mig själv, så många tårar, hur kan det finnas så många tårar?

Studenten infann sig och jag tog steget och åkte och hälsade på mannen som jag förälskade mig i via internet. Han som jag pratat med dagligen via samtal, sms, msn och via Qx. Ännu en lögn för mina nära och kära om vad jag skulle göra i Malmö.  En vecka i Malmö hos Ronny fick mig att må bra, jag var hemma och det är här jag ska bo. På tåget tillbaka till Östersund släppte jag bomben för min stora syster, hon var den första som fick veta om hemligheten jag så länge burit på – Det var många tårar på tåget, tur jag satt så gott som helt ensam för jag grät av lycka, det var en sten som släppt, äntligen vågade jag vara mig själv. Övriga i familjen fick beskedet när jag var framme i Östersund.  Jag är i dag oerhört tacksam för den långa tågresan från Malmö till Östersund, för tankarna var många, hur kommer familj och vänner reagera? Det som var svårast att berätta var till de personer som uttryckt en stor rädsla och som klart och tydligt uttryckt hatiska ord om Bögar. Det fick bära eller brista, jag var trött på att leva i en lögn, att ljuga för andra men mest att jag ljög för mig själv.

Ett par dagar gick innan jag släppte nästa bomb för familj och vänner. Jag hade bokat en enkelbiljett ifrån Östersund, staden jag aldrig trivts i och jag skulle börja om mitt liv, ett liv där ingen känner mig och med kärleken – I mitt hem Malmö.

Kommer bögen tillbaka så ska han få så mycket stryk att han ångrar att han kom ut som homosexuell.

Någon vecka hann bara gå för mig i mitt nya liv i Malmö , i staden där jag från första besöket kände att här är mitt hem, det är här jag skulle ha blivit född. Jag fick mail av en vän som berättade att jag var det stora samtalsämnet i Jämtland, det pratades så mycket om mig ” Har ni hört? Tommy har flyttat till Malmö och gift sig med en rik äldre man?  Och det slutade inte där, jag fick mail, sms och även konstiga samtal om nätterna där folk skrev och talade om för mig att kom bögjävlen upp till Jämtland och hälsade på igen så skulle jag få så mycket stryk att jag ångrar att jag kom ut som homosexuell! Jag grät, grät och grät, för hur fan kan folk vara så förbannat genomrutten?

Det var nu i slutet på sommaren 2005 jag började mitt nya liv, mitt liv som öppet homosexuell och med önskan och tro att de värsta hindren var över och att jag ska inte behöva skämmas för att jag älskar en person, en man, någon med samma kön som jag.  Men på vägen har det varit mycket skratt, många tårar och saker har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, något jag aldrig trodde att jag skulle bli utsatt för.  Ung och nyligen vågat ta steget och vilja leva ett liv som alla andra, men som öppet homosexuell.

Att synen på homosexualitet kan vara så fruktansvärd än i dag är något jag har svårt för, men samtidigt lär man sig hantera situationer, att undvika situationer som kan bli obehagliga och för att skydda sig själv. Jag startade en blogg 2007 och var fortfarande en rätt osäker kille, för jag hade aldrig fått glåpord, undantag från några från Jämtland när jag flyttat,  blivit nedtryckt för min sexuella preferens, men nu kom det, både privat och i bloggen. Jag försvarade mig med samma medel som jag fick, vart defensiv och svarade tillbaka, just av rädsla och av ilska. I dag har jag fått mer skinn på näsan, lärt mig hantera de orden och skaka av mig och ibland även bli riktigt förbannad, som vilken människa som helst.

Många tror att det är väll inget problem att komma ut som homosexuell, för vad är det för skillnad att vara homosexuell och heterosexuell? I mina ögon inga alls, mer än jag och tjejerna jagar samma köttbit, men det har inte alltid varit en dans på rosor.

En hårig röv, för det är ju vad bögar gillar

I början av min tid i Malmö blev jag utsatt för sexuella trakasserier på ett jobb av en av mina manliga kollegor, sms och en bild på en hårig röv, för det var ju det vi bögar gillade och för att jag skulle ha något att titta på och inte glömma bort han i fall vi inte träffades igen..… Trodde han ja! Det tog hårt, men jag tog hjälp av en fantastisk kvinna, kollega och vän! Hon stöttade mig och fick mig att bara släppa det och gå vidare och brister ut – Han kunde väl ha rakat röven lite innan va?! Allt för att få mig att skratta.

7 Juli 2012 hände det jag aldrig någonsin trodde skulle hända mig.   Jag och sambon var på den vanliga kvällspromenaden med hundarna i Trelleborg, där vi har husvagnen vi hör musik bakom oss, 2 killar kommer på cykel. Vi vänder oss om och tittar och sen bara går vidare. Jag hoppar på kryckor och var sjukskriven vid tillfället då jag hade mindre förslitning i foten och sambon hade hundarna.  Vi svänger av och sambon går framför mig. Jag hör hur ena killen hoppar av cykeln och kommer springandes mot mig, det enda jag tänker på är att Ronny ska ta upp hundarna och skydd sig. Killen ropar på engelska, ”Gay , Gay, go faster ” och sen sparkar han mig i ryggen. Jag hinner precis sätta ner kryckorna när han sparkar och får sedan fatt i ena kryckan med båda händerna och vevar. Killen är redan uppe vid cykeln hos den andra killen och ger sig iväg.  Chockerad, öm i ryggen och funderar på vad som egentligen hände och vad som kunde hänt.  Platsen ger mig fortfarande i dag obehag och jag undviker att gå där och tankarna kommer än i dag ,vad hade hänt om vi gick hand i hand?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2017  och jag och mannen, sjömannen , i mitt liv håller fortfarande ihop och jag är mer kär än någonsin. Livet är bra men än i dag kan jag få ett och annat mail och kommentar om hur fruktansvärd vi homosexuella är, vilken skam vi är för mänskligheten. Nyfikenheten och okunskapen om att 2 män som är tillsammans är att någon av oss måste vara kvinna, vem gör vad i hemmet, vem bestämmer och vem sätter på vem .. ? Heterosexuella , vem är man och vem är kvinna? Vem sätter på vem och vem av er gör vad där hemma?

Att 2017 få höra att – Dom kanske inte tycker om dig för att du är lagd åt fel håll , det kändes som en kniv rakt in i bröstet och jag blev så arg, ledsen och besviken och ännu ett tecken på att jag måste fortsätta vara den jag är och fortsätta kämpa.

Jag ler, svarar och är oerhört stolt över mig själv att jag vågade ta steget att komma ut, leva det liv jag vill och inte skämmas för mig själv. Vi har kommit långt , men ännu har vi en lång väg att gå och jag kommer fortsätta dela med mig av livet här i bloggen som öppet homosexuell och fortsätta vara den jag är i dag – vägen har varit lång, men här står jag nu, oftast stadigt och med ett leende på läpparna och förhoppningsvis kan jag fortsätta hjälpa föräldrar att förstå och hjälpa de unga som ännu inte vågat ta steget att komma ut och få leva sitt liv, precis som den dom är och den dom älskar!

Följ bloggen på :
Facebook: Tommytott
Instagram: Tommytott

Livsstil

Kontraster

DSC_0493

 

När jag ser på mig själv på bilden så ser jag självförtroende och styrka. Det är svårt att förklara men det får mig att tänka tillbaka till livet, tiden som är så långt i från vad det är i dag, på den tiden då inte självförtroendet och styrkan inte var en självklarhet. Den tiden i livet, skoltiden då livet präglades att försöka passa in bland matchogänget, glåpord och att varje morgon försöka sträva efter att vara någon jag egentligen inte var bara för att slippa höra glåporden. Att få höra olika namn för att jag valde att ha en specifik frisyr, att jag inte hade kläder som dom andra. Att behöva fundera på vilken anledning jag hade för att inte  vara på med idrotten denna gången för att slippa höra viskningar om min kropp för att jag var tidigt utvecklad. Men det värsta, att varje morgon behöva torka tårarna och dra på en förklädnad som inte var jag, att jag ännu en dag inte kunde berätta om min sexuella läggning, allt för att passa in.

Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser tillbaka på skoltiden, men samtidigt känner jag att i dag är det jag som står som segrare. Det är jag som var den starkaste av oss, inte dom som kallade mig bögjävel, pojkflickan och mes, utan jag.  Och självklart funderar man på hur jag egentligen orkade? Jag funderar ofta på hur livet skulle blivit om mina föräldrar inte valt att lämna Upplandsväsby för ett liv, för mig, helvetet på jorden?

I år är det 10 år sedan jag kom ut som homosexuell, 10 år sedan jag lämnade Östersund och Jämtland bakom mig, stället som jag hatade mer än allt. Född i Upplandsväsby, uppväxt i jämtlands mörka skogar och sedan 10 år sedan hittade jag hem till Malmö. Jag är ingen småstadsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig bli.  Tänk er, jag har inte varit upp och hälsat på de närmaste vännerna sedan barnsben och inte familjen för att jag inte har känt mig redo. Jag har inte varit redo att eventuellt möta de människor som för 10 år sedan talade om : kommer bögjäveln tillbaka hit så ska han få stryk. Tommy är en storstadsbög och har alltid varit, han platsar inte in här. Det är först nu jag känner mig redo och faktiskt känner att jag skulle vilja åka upp ett par dagar under sommaren, träffa familj och min älskade och saknade barndomsvän Tessan – och möta människorna som gjorde mig så ont.

Men hur konstigt det än må låta, så känner, på något konstigt sätt, att denna livsresa har gett mig så oerhört mycket.  I dag känner jag mig starkare än någonsin och stolt över att bögjäveln på tåget från Malmö tillbaka till Östersund, med magont hade funnit kärleken, var lycklig och hade hittat hem och det var där och då jag bestämde mig för att lämna mitt gamla liv. Stänga kapitlet och börja om på nytt blad, i ny stad, i Malmö, i mitt Malmö och mitt hem. Det gamla kapitlet kommer alltid finnas med mig i tankarna, men jag kunde börja leva det liv jag ville, det liv som var och är jag. 

Bloggen , älskade bloggen. 2007 startade jag den för att familj och vänner skulle kunna följa mitt liv i min hemstad och mitt liv. Glåporden haglade verkligen och osäker som man var så tog man ju åt sig oerhört mycket, men även där är jag glad att jag 2009 valde att ta tag i bloggen ordentligt och inte gav mig även där.

Jag är så stolt över mitt “jag” som jag då var. Att jag inte gav upp, att jag fortsatte och att jag den där dagen i mitt unga jag bestämde mig för att vinna. För jag vet i dag att jag faktiskt vunnit. Jag har gjort, och jag gör, och jag får göra så mycket. Jag fann kärleken i sjömannen, jag flyttade till Malmö. Har 3 galna bebisar, kamphundarna av rasen Chihuahua. Ett fantastiskt jobb som vårdare och min stora dröm , ett eget företag som fotograf och att jag har möjligheten att tillsammans med er driva denna bloggen. För ni är mitt stora driv, att kunna lyfta, peppa och att jag fått till mig att jag kunnat hjälpa 2 unga homosexuella killar att våga vara sig själv och att våga komma ut – Det är för mig stort.

Jag är enormt tacksam.