Browsing Tag

aldrig ensam

Stuglivet

Fyra tunga och långa månader av saknad

Fyra långa, tunga månader av saknad.

I dag för fyra månader sedan tog du ditt sista andetag mamma. Du fattas mig mer än någonsin och det har varit fyra tunga och långa månader.  Jag är nu sjukskriven för att jag har pressat min kropp för hårt dessa månader, jag har mått skit och inte tagit tag i saknaden, sorgen och alla känslor efter vi satt hos dig Mamma.  Att sitta palliativt stöd till sin mamma är något av de finaste jag har gjort, men även något av de vidrigaste en människa ska behöva utsättas för.  Jag är så trött och utmattad i kroppen och känslorna att jag är sjukskriven och ska äntligen ta tag i min sorg efter mamma. För jag behöver det, för jag kan inte hålla på att sticka huvudet i sanden och köra på som en jävla robot.

Inte nog med det så fick jag i dag ett samtal som tyngde ännu mer och vi får se vad det visar, men jag känner att livet prövas så mycket och jag kommer göra vad jag kan för att finnas för personen så mycket jag bara kan och så mycket jag bara orkar.

Så en sjukskriven Totten.  När jag var i väg i onsdags på vårdcentralen brast det för mig, både av lättnad men oxå för att det var så jävla tufft, men med orden att jag sjukskriver dig nu Tommy, för du kan inte fortsätta så här. Du och din kropp är fullständigt utmattad och behöver vila, hitta tillbaka till dig själv och prata ut om din sorg efter mamma. Det kom även upp så mycket annat som jag inte trodde påverkade mig, men ibland visar det sig att saker man tror har bearbetat själv inte är bearbetade och nu när det varit så fruktansvärt tuffa månader så bubblar allt upp, speciellt om det är någon som vet på vilka punkter dom ska trycka.

Så jag spenderar dagarna i stugan, försöker få till en bra dygnsrytm och få ordentligt med sömn, tvingar i mig mat. I dag har jag tagit ett dopp i poolen, solat och klippt gräset <- – – vilket kändes som att jag sprang ett marathon och sen tog jag en cykelrunda. Jag måste börja så smått att komma i gång med träningen igen både för att jag inte trivs i min kropp som den är nu men även för att jag vet att jag mår så mycket bättre på alla plan efter att få svettas och röra på mig. Dessutom älskar jag ju cyklingen.

Fredag och jag lyssnar på psykologens ord, du planerar inte in ett skit innan du träffat läkaren nästa vecka. Du bara är, gör saker som du tycker om, som du orkar. Så ja här sitter jag  med dörren öppen, musiken strålar från högtalaren. Det känns okej, hade sjömannen varit hemma hade jag njutit till fullo. Men han är fantastisk, alla borde ha en sjöhunk i sitt liv. Han stöttar mig så gott han kan från sjön!

 

 

17 juni, 2022 by
Livsstil

När mattan dras undan fötterna på mig

Hur mycket tårar finns det i ens kropp? Det tar fan aldrig slut och just nu kämpar jag varje dag och det känns som att den där jävla mattan dras undan från mig hela tiden.  Jag får nu sona för att jag inte tog tag att prata med någon efter att jag kommit hem från Uppsala när jag satt där hos mamma.  Och efter det har ju det varit tufft i livet allmänt med andra saker, så som värken i kroppen och tar man inte tag i det utan är så dum i huvudet som jag är nu så kommer det en dag där det tar stopp och det gjorde det i helgen då mattan ännu en gång drogs undan mina fötter.  Jag har gråtit, gråtit och jag har gråtit. Sömnen är inte vad den ska, aptiten är inte vad den ska vara och jag tittade på sjömannen i dag , tårarna rann och jag sa, jag orkar inte kämpa emot längre, jag måste ta tag i saken och prata av mig, för jag klarar inte detta längre.

Så det är vad jag ska göra, jag ska gå iväg och prata, få hjälp med min sorg efter mamma, mina tankar efter mamma och allt runt omkring.   Jag måste försöka att få såret att läka efter sorgen efter mamma för att jag ska kunna läka själv.

Sjömannen har i dag åkt på jobb och jag har bara gråtit.  Jag vet att det kommer bli tufft att gå och prata med någon, riva upp allt från början men jag känner att det är något jag måste göra för att kunna gå vidare starkare. För det fungerar inte längre att jag stoppar huvudet i sanden och köttar på som vanligt för att allt bara ska vara som vanligt.

Mamma, du fattas mig så mycket och den där glada och spralliga Totten, han fattas mig oxå.

14 juni, 2022 by
Stuglivet

Friyay, solen och ett glas bubbel

Fredag och ett glas bubbel i handen.

Det är fredag och jag har ett glas bubbel i handen.  Solen har äntligen lyckats komma fram nu ikväll och det känns som det var flera veckor sedan solen var framme och den har varit så saknad.  Jävlar vad skönt det är och självklart firas det med ett glas bubbel i näven. Skål tamefan.

I dag hängde jag och sjömannen på låset på Emporia för att vi ville så fort dom öppnade till Cutters och klippa oss. Det är fan ett magiskt koncept där dom tar samma pris för alla för en klippning, ingen tvätt och inget speciellt utan man bokar tid och så väntar man på sin tur och blir klippt.  Jag kan även berätta att jag är en av Cutters ambassadörer och i dag hade jag turen att få klippa mig hos en av de nya på Cutters och jag måste säga att jag blev så jävla nöjd. Han klippte verkligen så som jag önskade med en fade och detta på bara 20 min. Grym kille. Jag hoppas han jobbar varje gång jag vill klippa mig haha!

Jag sitter nu på terrassen i solen och bloggar, med skön musik och sjömannen framför mig som skalar potatis till dagens middag och han har en öl som han njuter av.  De senaste dagarna har varit kaos i mitt liv, pollen helvetet har bråkat som fan och jag har haft sämre dagar. Jag har mått skit och det beror på så mycket men allt löser sig. Just nu är saknaden efter mamma så fruktansvärd. Vi har fått besked om  att mamma är jordfäst och det är som att allt bara kommer ikapp en och ger en smälkäftar varje jävla dag.  Det är så overkligt , mamma ska inte vara borta redan. Hon hann inte ens bli 65 år.  Varför i helvete ska mitt liv prövas så fruktansvärt just nu?

Javäll. .. livet mina vänner, livet.
Vi pratar mycket om livet i stugan, planer och hur jävla nöjd vi är över att vi beslutade oss för att köpa stugan. Vilken resa och vilken förändring i trädgården. Just nu knoppar sig mycket, pionerna knoppar, rosenbuskarna knoppar och liljeknölarna som jag planterade har börjat komma upp, vissa har kommit långt och vissa har precis fått upp huvudet ur jorden.  Vi har dessutom placerat ut lite solcelsbelysning i eftermiddag och jag ser fram emot att kunna visa er hur jävla fint det blir.

Nu , fylla på glaset med bubbel och hjälpa sjömannen med maten och försöka skingra tankarna och försöka bara vara här och nu!

3 juni, 2022 by
Livsstil

3 månader utan min älskade Mamma

Mamma, du fattas mig så mycket!

Ikväll är det ingen kaxig Totten här inte. I eftermiddags när jag gick hem från Triangelns köpcentrum och går igenom pildammsparken så fryser jag till,  det var 2 tjejer som sjöng you raised me up och tårarna började rinna. Låten som vi spelade på din begravning mamma.

I dag för 3 månader sedan satt vi där hos dig på Mag och tarm avdelningen på Akkis i Uppsala och var med dig när du tog ditt sista andetag. Det var något av det finaste jag gjort i mitt liv men oxå något av det värsta, något av det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv.

3 jävla månader Mamma, 3 månader utan dig. Livet går vidare men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om det blir sämre eller om det blir bättre. Den stor del av mig är så jävla trasig och jag är på riktigt osäker på om jag någonsin kommer läka.

Jag har så mycket jag vill berätta för dig, jag har så mycket jag vill prata med dig.  Mamma, jag hoppas innerligt att du har det bra vart du än är och vad du än gör, så hoppas jag att du inte har ont mer! Mamma, du fattas mig så jävla mycket!

Inte nog med att det är en jävla skit dag då du lämnade oss för 3 månader sedan, så har även sjömannen påmönstring och åkte mot jobb i dag. I dag jag verkligen behövt sjömannens tröstande famn!  Och jag vet, jag har så mycket om tiden med dig på sjukhuset att skriva om, men jag kan bara inte. Jag är inte redo att skriva om det. För stundtals är det än i dag så jävla overkligt att du inte finns med mig längre.

Mamma, du fattas mig så mycket!

#Aldrigensam #Aldrigskajagslutaälskadig

17 maj, 2022 by
Fibromyalgi

Fibromyalgi – Den osynliga jävla sjukdomen

Fibromyalgi – Den osynliga jävla sjukdomen.

Naket, öppet och direkt från hjärtat. I eftermiddag brast det för mig. .. Totalt. Känslorna behövde få komma ut och jag tillät mig att känna och gråta. Jag hade inte mycket till val, för min kropp orkar inte mer, den är så slut och det är ingen som förstår. Ingen. Verkligen ingen!

Detta är mitt värsta skov på de 9 åren jag har haft sjukdomen fibromyalgi.  Det gör ont att sitta, det gör ont att gå. För hård beröring känns som att huden ska brinna upp, musklerna värker och det känns som varje liten led i hela mig ska slitas i tusen bitar.

Det har varit tuffa månader. Svärmor gick hastigt bort och jag hinner inte sörja henne färdigt innan jag ska behöva köra 7 timmar bil för att sitta palliativt stöd till min egen mamma och hastigt behöva säga farväl till henne. Tror ni man hinner sörja sin mammas bortgång innan nästa skit kommer ? Absolut inte för då ska fibromyalgi monstret ”Ernst-Hugo 90+” ta ett krafttag och på riktigt rövknulla mig så brutalt att hela jävla kroppen ballar ur och jag kommer inte ur det. Han har ett jävla tag om mig och min kropp just nu.

Jag vill inte ha dina jävla råd .. okej?!

Inte nog med att man ska må skit över att kroppen inte orkar mer.  Jag har i samband med läkare maxat smärtstillande som inte gett tillräckligt mycket resultat så jag behövde välja mellan, kortisonsprutor i fotleder, knäveck, handledare, armbågar och axlar, bli sjukskriven eller ta en intensiv kur kortisontabletter.  Jag fixar inte att vara sjukskriven, så det fick bli kuren med tabletter.  Nej, men då ska människor , trots att jag inte ber om det eller har levt med sjukdomen i 9 år komma med du ska inte göra så här, varför gör du inte så här, har du testat detta?  Detta är så bra för oss med värk.  Men sitt i solen och njut och bara va för att du ska ju inte anstränga dig. Stopp, stopp för i helvete. Kunde du någonstans läsa att jag bad om råd?  Nej?! Men ändå ska man klappa mig på huvudet som att jag är en liten jävla pojk och försöka lära mig hur min kropp fungerar. Det som fungerar för dig kanske inte fungerar för mig? Jag förstår, det är i all välmening, men jag tror inte att du som förälder till barn skulle uppskatta om jag kommer och talar om för dig hur du ska ta hand om ditt barn, hur du ska tillrättavisa eller vägleda ditt barn i vad som är rätt eller vad som är fel!  Jag har testat så mycket under dessa 9 år att jag inte orkar testa mer.  Finns det mer att testa?  Behöver jag råd eller funderar på något så ber om jag om det, för så väl känner jag min kropp att jag vet hur den fungerar.. eller trodde det tills nu. Men snälla, jag vet att man inte gör det för att vara elak, men vi måste få ett stopp på detta , att sluta dumförklara andra människor och kasta på massa good will bara för att man tror sig kunna. Det uppskattas verkligen inte av alla  och absolut inte av en människa som varje jävla sekunder kämpar med att kunna hålla huvudet över ytan.  Okej?  Tack, då är vi överens.

Det är valborg , jag skulle ha jobbat men i stället sitter jag här med en kropp som totalt ballat ur och jag kämpar, jag kämpar något så fruktansvärt med att försöka hålla mig över ytan.  Från i söndags till i går låg jag hemma i lägenheten i soffan och mådde skit , grät och försökte fokusera på andningen. Stretcha, vila, korta promenader och samtidigt ha dåligt samvete för att jag inte kunde ge hundarna det jag brukar ge dom, långa promenader och stimulans.  Efter samtal med läkaren och sjömannens ord om att jag ska åka till stugan, packade jag ihop och drog till stugan. För att hundarna skulle kunna vara ute i trädgården och för att jag skulle kunna släppa tankarna på att jag, som redan mår skit över min kropp inte ska behöva må dåligt över att jag inte kunde ge mina hundar, mitt allt, det dom förtjänar.   Nu kämpar jag oxå med att ha dom här i stugan för att dom skäller och vaktar sitt revir.

Det är mycket just nu, det är jävligt mycket just nu och just nu mår jag förjävligt i min kropp. Rent utsagt förjävligt. Det var länge sen jag skrev om fibromyalgin, men efter mitt inlägg på instagram har jag fått flera meddelande om , Totten du måste börja skriva igen. Från hjärtat , i bloggen. Du sätter orden så jävla bra på hur det är , hur verkligheten är och du kan hjälpa, du kan ändra på människors syn på oss med den osynliga sjukdomen fibromyalgi och alla andra sjukdomar som inte syns. Du måste.  Jag vill och här börjar vi  igen, för jag har fått nog. Det räcker nu. Det måste bli en ändring och jag lovar , jag ska inte bli en sån bitterfitta som jag var i börjar av min sjukdomsdebut då varje jävla inlägg handlade om hur ont jag hade, men jag kommer börja skriva igen, från hjärtat. Beröra, uppröra och vara mig själv och inte skämmas för att jag antingen har ont eller att gömma den jag egentligen är, den frispråkiga local gayboy.  Det är så mycket som får räcka nu!

Och ja, många har frågat mig om det är okej att dela mina inlägg. Dela, sprid och kommentera!

30 april, 2022 by