Just nu tar jag vara på dagarna, jag ler och jag passar på att träna när värken är lindrigare. Jag har i dag kört mitt 3:e träningspass för dagen och i dag blev det intervaller och det kändes så bra. Så jag körde på lite extra för att få upp flåset och känna mig fram. Det kändes så bra, det värker men den var hanterlig. I dag blev det ingen träning med händerna inkluderat då handlederna värker som fan och jag har äntligen lärt mig och insett att jag får anpassa och variera träningen för att kunna träna beroende på hur värker är och vart den sitter.
Jag vet att det är många som kommer med stora pekfingret och förstår inte varför jag inte ger mig gällande träningen. Jag mår så bra när jag tränar och konditionen, muskelmassan och styrkan i denna kropp är ett minne blott, det är inte som förut och det kommer inte bli som förr, och jag hatar det, verkligen hatar det! Men kan jag stärka kroppen lite extra för att avlasta mina stackars värkande leder så ser jag det som en vinst.
Vackra västra hamnen i solnedgång.
I dag känner jag mig som en hjälte. En lyckliga jävla hjälte. För ett år sedan var träning inte en del av mitt liv. Det fattades mig, för ett halvår sedan började jag träna igen, men gav upp, min fibromyalgi, monstret
“Ernst-Hugo 90+” hade vunnit och jag kände mig besegrad. I dag ett halvår senare har jag börjat träna igen, mitt 3:e pass på en vecka och jag har äntligen börjat inse att jag inte kan träna som förut, de vikterna kommer jag kanske aldrig upp i igen, men jag kommer ut och tränar och jag anpassar träningen efter hur kroppen mår. Och det är en stor vinst och något som jag är stolt över.
Jag tar det extremt försiktigt. Jag vågar inte annat. Jag vill inte uppleva den smärtan som jag upplevde för ett år sedan, då det var en kamp med tårar av att bara gå ut med kamphundarna. Men nu ser jag framåt, ändrar livstil och ändrar synen och försöker utföra saker utefter vad kroppen och och inte vad jag kunnat göra. Kosten har jag börjat ändra och jag kommer börja äta LCHF-inspierad kost och har gjort det i drygt en vecka. Jag modifierar utefter vad jag vill ha och pastan släpper jag aldrig, utan äter numera bara glutenfri pasta, fantastiskt god, magen mår bättre och humöret är därefter bättre då det inte finns en oro över att behöva springa på toaletten var och varannan timma.
Det känns så bra och jag vill ge ett extra stort tack till min älskade sjöman som alltid finns där för mig, stöttar och tror på mig och hänger med mig på träningar. Till min lillasyster som peppar, tjatar och finns där för mig med träningen. Anki som för att du är Anki och alla andra vänner som funnits för mig.
Sist men inte minst alla ni som följer mig och min resa här. Ni anar inte vad era ord både här i bloggen, på instagram och på facebooksidan gör för mig. Det värmer enormt och ni är fantastiska.
Jag vet oxå att jag är inne i en bra period och lever därefter. I morgon eller snart kan det snabbt vända och bli ett helvete igen.. Men tills dess:
Jag njuter så länge det varar!
Bara se, jag drog med mig Mr nikon när jag lämnade syrran. Fotograferande har blivit åsidosatt för jag känt att jag inte duger och inte är nöjd med mina foton. Men se. En fröjd för ögat!
