Browsing Tag

hat

Homosexualitet

När hatet mot homosexuella slår till ..

Jag vet, det har varit tyst här inne men jag har helt enkelt inte haft varken tid eller lust att blogg. Sjömannen har bara varit hemma i 6 dagar och i dag drog han till jobbet till sjöss igen i 14 dagar så i dag när jag blev erbjuden att jobba extra ikväll så tvekade jag inte en sekund utan tog passet utan att fundera. Och här sitter jag nu hemma , med en kärleksfull kamphund och är halvt nere. Jag hatar verkligen påmönstringsdagarna mer än gud vet vad och speciellt när han varit iväg i 24 dagar och så är han bara hemma 6 dagar.

Men anledningen till min frånvaro i bloggen då? Jo om ni tittar ner på bilden här nere så finns det en liten förklaring till min lilla blogg-dipp. Inte den värsta kommentarer och mailet, men den kändes!

Hatet mot homosexualitet fortsätter.

Hej och välkommen tillbaka igen Krister, det var ett tag sen.  Denna Krister har under flera års tid kommenterat min blogg med hatiska kommentarer om både mig som person och om min sexualitet. Jag vet att det är så jävla fel att bara ta åt mig och reagera och över huvudtaget outa detta i ett inlägg, för det är 2018 och det ska inte pågå något hatiskt mot varken mig som person och absolut inte om min sexualitet.  Men samtidigt, varför ska jag inte kunna ta upp ämnet, kommentaren och visa att det fortsätter att pågå 2018. Jag får så ofta hör att det kan inte stämma att det fortfarande finns ett så stort homo-hat och då jag ibland blir misstrodd av det jag säger, att jag fortfarande ibland, inte lika ofta, men det sker då och då att jag både får kommentarer och hatiska mail om mig och mitt liv som öppet homosexuell.

Jag får ofta höra att, men du som är så säker på dig själv och står upp för dig själv och din sexualitet kan väl inte ta åt dig och bli ledsen? 

Fel, ack så fel. Visst , jag står för vem jag är, jag skäms inte och jag har inga problem att berätta att jag lever tillsammans med min livskärlek, en man som jag älskar högt, men jag väljer tillfällena väl och läser av personen och situationen till fullo. Detta har många andra svårt med och jag har varit med om alldeles för många tillfällen där jag känner i helvete att jag berättar som det är och så vräker personen ur sig och outar något som inte är någon stor deal för personen men som kan bli kaos för mig, i all välmening, men det kan och har blivit så fel.  Jag är inte mer än människa och alla människor har perioder i sitt liv där som känner sig mer ledsen och svagare än vad man egentligen är, och just nu har det varit lite mycket i livet och speciellt när det närmar sig påmönstringsdag för sjömannen så sjunker jag som en sten i havet och känner – jag vill bara lägga mig ner i fosterställning och fulgråta. Och så kommer en sån här kommentar och jag tänker , det är okej att känna sig svag,ligga i fosterställning och fulgråta  .. och hata mänskligheten.

Men sen så tänker jag om. Krister och ni andra , ska inte få vinna denna gången heller, det är inte mig det är fel på utan det är Krister det är fel på. Eller nej det är inte fel på honom heller, utan han kan inte rå över sin rädsla över sin egna sexualitet och det kan inte vara lätt för honom att gå och känna en sån rädsla som visar sig genom att han sitter bakom en skärm och vräker ut sig hat. Allt detta för sin egen osäkerhet. Tragiskt men sant och grattis Krister,för en stund hade du ett litet grepp över mig , men jag reste mig igen.

Så nu när jag rest mig, utan att lägga mig ner i fosterställning och fulgråta ( ett par tårar rann det på kinden ) men dom torkades snabbt så är jag på benen igen. Men att sjömannen bara var hemma 6 dagar efter 24 dagar till sjöss påverkade mig enormt mycket och att jag är inne i en work-your-ass-off period och passar på att jobba mer än vanligt nu när sjömannen är borta är oxå en anledning till att frånvaron här är större, men inte att jag tog ett par dagars paus, för det lyckades Krister med att fixa för mig.

Men efter detta så har jag bestämt mig, det har ekat tomt på inlägg om min upplevelse och livet som öppet homosexuell och mer homo-inlägg så kommer det nu framöver komma flera inlägg om hur det är att leva som homosexuell. Och här behöver jag er hjälp, jag behöver frågor som jag kan ta upp för att få upp flera inlägg gällande ämnet och ja ,jag vet .. Krister och andra homofober kommer gå loco  men det är något jag kommer ta. Jag har trott här i en längre tid att mina inlägg om mig och mitt liv som öppetbhomosxuell och ämnen rörande homosexualitet inte behövs längre och att det inte är värt att läsa, så som jag skrev inlägg förr. Men jag och min ärlighet, min erfarenhet och er nyfikenhet och frågor behövs mer än någonsin.  Så hjälp mig. Låt oss tillsammans sprida kärlek, vara ärliga om fördomar och låta alla andra unga och även oss öppna få leva och vara den vi är och framförallt , våga älska den man vill, oavsett kön, ålder och etnicitet!

Vill du dela inlägget så gör gärna det. Och sprid gärna facebooksidan Tommytott för att vi ska nå ut till fler och för att inte missa inlägg från bloggen via Facebook!

Homosexualitet

Bögjävel – du vet aldrig vem du har bakom dig

I år, Augusti 2015 är det 10 år sedan jag kom ut som homosexuell. Sen jag började om. Jag flyttade över ca 130 mil , kom ut som homosexuell och började om och träffade killen, som jag än i dag känner är mannen i mitt liv, 10 år senare.  I Malmö. I min, de senaste 10 åren, min hemstad. Staden jag känner att, äntligen är jag hemma. Här trivs jag och det är här jag ska bo. Ska jag någonsin flytta så är det utomlands.

Jag har bloggat sedan 2007. Aktivt sedan 2009 och här på tommytott.com sedan början av 2015. Utan någon som styr och ställer, mitt eget ställe. Här är det jag som bestämmer.  Lycka, extrem lycka. Trots att jag ibland har tvivlat på mig själv och funderat på vilken portal jag ska kontakta för att det ska bli bäst för mig. Men jag har blivit kvar , att vara min egen är något jag strävar efter och håller på. Jag vill inte ha någon som bestämmer och granskar mig, för de texter som jag skriver, de texter som är… jag!

Näthätet. Homfobin. Kärt barn har många namn, och det har kommit och gått. De senaste året har jag var skonad från homofobiskt hat. Det har trillar in en och annan kommentar som var hatiskt, men majoriteten har varit bra. Tills för ett par veckor sedan, värst för ett par dagar sedan, och ikväll,  då jag fick både kommentarer och mail som jag direkt raderade, kommentarer som :

  • Du är bara en äcklig jävla bög. Vem fan tycker om dig?
  • Du är en skam för svenska folket, en dag kommer du få igen för ditt äckliga beteende. 
  • Bögjävel, du bör hålla ett vaksamt öga på vem du har bakom dig.
  • Äckliga jävla bögjävel, din mamma och pappa måste hata dig.

Tårarna rinner på mig. Ännu en gång träffade ni på den ömma punkten. Grattis, ni har lyckats igen!  Jag kände mig som den osäkra 13 åringen som varje dag vaknade upp, grät och innan jag gick ur från mitt sovrum, torkade tårarna, gick in på toaletten och tvättade ansiktet för att familjen och vännerna i skolan inte skulle se det rödgråtna ansiktet , för att varje morgon komma på en ny orsak att dölja att det var killar jag gillade. Jag hatade normerna. Jag hatade att folk var så inrutade, för att skaffa familj så skulle det vara man och kvinna. Jag hatade det. Jag hatar det än i dag. Är det du eller jag som inte haft kontakt med din far på över 7 år? Är det du eller jag som fått höra att din pappa inte har en son, p.g.a homosexualitet?  Jag tog mig igenom det, varje dag i flera års tid. Och lovade mig själv den dagen jag kom ut, augusti 2005 att jag aldrig mer ska gråta över de osäkra skitarna som kastar hat över mig. Onsdag, 2015 och jag gråter. Varför?!

För att jag är inte mer än människa. Ibland, som ikväll känner jag att jag fått nog. Det räcker nu och låter tårarna rinna. Det är okej att gråta. Under större delen av min uppväxt har jag varit “mobbad” för att jag inte varit som andra, för att jag i andras ögon varit “bögen”! Jag har varit killen som fått mycket skit för att jag klädde mig “annorlunda”, killen som hade annan frisyr än de andra killarna, killen som inte var med i det matcho gänget,killen som klädde mig i de kläder jag tyckte om,  killen som gick sin egen väg.

Jag är så fruktansvärt trött på att behöva utstå detta hatet p.g.a min sexualitet. Jag är så trött på att folk använder ordet som “gay” när man tycker något är “fjolligt” och inte håller sig inom ramarna för de manliga. Jag är så trött på att vi homosexuella ska få skit för att vi älskar någon av samma kön som vi själva är. Vad du gör i sängen och vem du älskar lägger jag inga värderingar i, den du älskar avgör inte hur jag ska tycka om dig eller ej.

Varje dag är inte en dans på rosor. Många tycker att jag inte bör ta åt mig. Lätt att säga. Men ibland träffar man rätt, tårarna rinner och jag känner mig som en usel människa.Det är okej att känna så! Jag vet att om jag torkar tårarna, sträcker på mig och att det är en ny dag i morgon. Jag vet allt detta, men jag är inte mer än människa och jag kommer torka tårarna, sträcka på mig och fortsätta kämpa för det jag jobbar för – att stå upp för de som ännu inte vågat komma ut, att hoppas att de som läser här och ännu inte kommit ut en dag vågar komma ut och vara stolta för den dom är, och för den dom älskar!

I dag är jag ledsen p.g.a näthatet som jag själv väljer att radera för att du ska slippa läsa, men främst för att jag själv ska slippa läsa. I dag är jag stark, därför låter jag tårarna rinna och i morgon är en ny dag. En ny dag, jag är starkare och arbetet fortsätter , för mig, för dig som ännu inte kommit ut. Trots allt hat så är du inte ensam, vi , jag finns här för dig!

DSC_6348

Kommentera, dela och sprid. För varje ord och delning kan du hjälpa.

 

 

 

 

Livsstil

Kontraster

DSC_0493

 

När jag ser på mig själv på bilden så ser jag självförtroende och styrka. Det är svårt att förklara men det får mig att tänka tillbaka till livet, tiden som är så långt i från vad det är i dag, på den tiden då inte självförtroendet och styrkan inte var en självklarhet. Den tiden i livet, skoltiden då livet präglades att försöka passa in bland matchogänget, glåpord och att varje morgon försöka sträva efter att vara någon jag egentligen inte var bara för att slippa höra glåporden. Att få höra olika namn för att jag valde att ha en specifik frisyr, att jag inte hade kläder som dom andra. Att behöva fundera på vilken anledning jag hade för att inte  vara på med idrotten denna gången för att slippa höra viskningar om min kropp för att jag var tidigt utvecklad. Men det värsta, att varje morgon behöva torka tårarna och dra på en förklädnad som inte var jag, att jag ännu en dag inte kunde berätta om min sexuella läggning, allt för att passa in.

Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser tillbaka på skoltiden, men samtidigt känner jag att i dag är det jag som står som segrare. Det är jag som var den starkaste av oss, inte dom som kallade mig bögjävel, pojkflickan och mes, utan jag.  Och självklart funderar man på hur jag egentligen orkade? Jag funderar ofta på hur livet skulle blivit om mina föräldrar inte valt att lämna Upplandsväsby för ett liv, för mig, helvetet på jorden?

I år är det 10 år sedan jag kom ut som homosexuell, 10 år sedan jag lämnade Östersund och Jämtland bakom mig, stället som jag hatade mer än allt. Född i Upplandsväsby, uppväxt i jämtlands mörka skogar och sedan 10 år sedan hittade jag hem till Malmö. Jag är ingen småstadsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig bli.  Tänk er, jag har inte varit upp och hälsat på de närmaste vännerna sedan barnsben och inte familjen för att jag inte har känt mig redo. Jag har inte varit redo att eventuellt möta de människor som för 10 år sedan talade om : kommer bögjäveln tillbaka hit så ska han få stryk. Tommy är en storstadsbög och har alltid varit, han platsar inte in här. Det är först nu jag känner mig redo och faktiskt känner att jag skulle vilja åka upp ett par dagar under sommaren, träffa familj och min älskade och saknade barndomsvän Tessan – och möta människorna som gjorde mig så ont.

Men hur konstigt det än må låta, så känner, på något konstigt sätt, att denna livsresa har gett mig så oerhört mycket.  I dag känner jag mig starkare än någonsin och stolt över att bögjäveln på tåget från Malmö tillbaka till Östersund, med magont hade funnit kärleken, var lycklig och hade hittat hem och det var där och då jag bestämde mig för att lämna mitt gamla liv. Stänga kapitlet och börja om på nytt blad, i ny stad, i Malmö, i mitt Malmö och mitt hem. Det gamla kapitlet kommer alltid finnas med mig i tankarna, men jag kunde börja leva det liv jag ville, det liv som var och är jag. 

Bloggen , älskade bloggen. 2007 startade jag den för att familj och vänner skulle kunna följa mitt liv i min hemstad och mitt liv. Glåporden haglade verkligen och osäker som man var så tog man ju åt sig oerhört mycket, men även där är jag glad att jag 2009 valde att ta tag i bloggen ordentligt och inte gav mig även där.

Jag är så stolt över mitt “jag” som jag då var. Att jag inte gav upp, att jag fortsatte och att jag den där dagen i mitt unga jag bestämde mig för att vinna. För jag vet i dag att jag faktiskt vunnit. Jag har gjort, och jag gör, och jag får göra så mycket. Jag fann kärleken i sjömannen, jag flyttade till Malmö. Har 3 galna bebisar, kamphundarna av rasen Chihuahua. Ett fantastiskt jobb som vårdare och min stora dröm , ett eget företag som fotograf och att jag har möjligheten att tillsammans med er driva denna bloggen. För ni är mitt stora driv, att kunna lyfta, peppa och att jag fått till mig att jag kunnat hjälpa 2 unga homosexuella killar att våga vara sig själv och att våga komma ut – Det är för mig stort.

Jag är enormt tacksam.