I år, Augusti 2015 är det 10 år sedan jag kom ut som homosexuell. Sen jag började om. Jag flyttade över ca 130 mil , kom ut som homosexuell och började om och träffade killen, som jag än i dag känner är mannen i mitt liv, 10 år senare. I Malmö. I min, de senaste 10 åren, min hemstad. Staden jag känner att, äntligen är jag hemma. Här trivs jag och det är här jag ska bo. Ska jag någonsin flytta så är det utomlands.
Jag har bloggat sedan 2007. Aktivt sedan 2009 och här på tommytott.com sedan början av 2015. Utan någon som styr och ställer, mitt eget ställe. Här är det jag som bestämmer. Lycka, extrem lycka. Trots att jag ibland har tvivlat på mig själv och funderat på vilken portal jag ska kontakta för att det ska bli bäst för mig. Men jag har blivit kvar , att vara min egen är något jag strävar efter och håller på. Jag vill inte ha någon som bestämmer och granskar mig, för de texter som jag skriver, de texter som är… jag!
Näthätet. Homfobin. Kärt barn har många namn, och det har kommit och gått. De senaste året har jag var skonad från homofobiskt hat. Det har trillar in en och annan kommentar som var hatiskt, men majoriteten har varit bra. Tills för ett par veckor sedan, värst för ett par dagar sedan, och ikväll, då jag fick både kommentarer och mail som jag direkt raderade, kommentarer som :
- Du är bara en äcklig jävla bög. Vem fan tycker om dig?
- Du är en skam för svenska folket, en dag kommer du få igen för ditt äckliga beteende.
- Bögjävel, du bör hålla ett vaksamt öga på vem du har bakom dig.
- Äckliga jävla bögjävel, din mamma och pappa måste hata dig.
Tårarna rinner på mig. Ännu en gång träffade ni på den ömma punkten. Grattis, ni har lyckats igen! Jag kände mig som den osäkra 13 åringen som varje dag vaknade upp, grät och innan jag gick ur från mitt sovrum, torkade tårarna, gick in på toaletten och tvättade ansiktet för att familjen och vännerna i skolan inte skulle se det rödgråtna ansiktet , för att varje morgon komma på en ny orsak att dölja att det var killar jag gillade. Jag hatade normerna. Jag hatade att folk var så inrutade, för att skaffa familj så skulle det vara man och kvinna. Jag hatade det. Jag hatar det än i dag. Är det du eller jag som inte haft kontakt med din far på över 7 år? Är det du eller jag som fått höra att din pappa inte har en son, p.g.a homosexualitet? Jag tog mig igenom det, varje dag i flera års tid. Och lovade mig själv den dagen jag kom ut, augusti 2005 att jag aldrig mer ska gråta över de osäkra skitarna som kastar hat över mig. Onsdag, 2015 och jag gråter. Varför?!
För att jag är inte mer än människa. Ibland, som ikväll känner jag att jag fått nog. Det räcker nu och låter tårarna rinna. Det är okej att gråta. Under större delen av min uppväxt har jag varit ”mobbad” för att jag inte varit som andra, för att jag i andras ögon varit ”bögen”! Jag har varit killen som fått mycket skit för att jag klädde mig ”annorlunda”, killen som hade annan frisyr än de andra killarna, killen som inte var med i det matcho gänget,killen som klädde mig i de kläder jag tyckte om, killen som gick sin egen väg.
Jag är så fruktansvärt trött på att behöva utstå detta hatet p.g.a min sexualitet. Jag är så trött på att folk använder ordet som ”gay” när man tycker något är ”fjolligt” och inte håller sig inom ramarna för de manliga. Jag är så trött på att vi homosexuella ska få skit för att vi älskar någon av samma kön som vi själva är. Vad du gör i sängen och vem du älskar lägger jag inga värderingar i, den du älskar avgör inte hur jag ska tycka om dig eller ej.
Varje dag är inte en dans på rosor. Många tycker att jag inte bör ta åt mig. Lätt att säga. Men ibland träffar man rätt, tårarna rinner och jag känner mig som en usel människa.Det är okej att känna så! Jag vet att om jag torkar tårarna, sträcker på mig och att det är en ny dag i morgon. Jag vet allt detta, men jag är inte mer än människa och jag kommer torka tårarna, sträcka på mig och fortsätta kämpa för det jag jobbar för – att stå upp för de som ännu inte vågat komma ut, att hoppas att de som läser här och ännu inte kommit ut en dag vågar komma ut och vara stolta för den dom är, och för den dom älskar!
I dag är jag ledsen p.g.a näthatet som jag själv väljer att radera för att du ska slippa läsa, men främst för att jag själv ska slippa läsa. I dag är jag stark, därför låter jag tårarna rinna och i morgon är en ny dag. En ny dag, jag är starkare och arbetet fortsätter , för mig, för dig som ännu inte kommit ut. Trots allt hat så är du inte ensam, vi , jag finns här för dig!
Kommentera, dela och sprid. För varje ord och delning kan du hjälpa.
