17 dagars längtan

Den efterlängtade dagen.

I dag var det tufft att kliva upp, både för mig och kamphunden. Men när jag insåg att ju snabbare denna dag går desto gladare kommer både jag och kamphunden bli under kvällen och visst är det så, ni anar inte vilken känsla som infann sig i kroppen när jag stämplade ut från jobbet och inser att i kväll kommer sjömannen äntligen hem efter 17 dagar till sjöss.  Ni anar inte lyckan.

I dag fick jag dessutom för första gånger uppleva alla pendlares stora skräck. Jag hamnade mitt i rusningstrafiken och har jag funderade ett tag när jag stått i kö vid ett trafikljus i 20 minuter om jag skulle skjuta mig själv. Man hinner fundera oerhört mycket vilket i sig kan vara bra, men när man inser att personen som satte tiden på det där trafikljuset ska vara glad att jag inte vet vem det är, för där och då om jag vetat det och sett honom hade jag kört över honom, backat tillbaka och kört över honom igen.

Annars hann jag ju komma på att vi glömt att säga upp vårat el-avtal så det måste fixas.
Internet måste fixas till nya lägenheten.
Jag måste skicka in papperna angående garageplatserna vid nya lägenheten vilket jag glömt bort.

Ja ni ser ju, jag har kanske lite väl mycket i mitt huvud för att komma ihåg allt, men allt löser sig och bättre blir det. Nu skickade sjömannen nyss sms om att han sitter i en bil i Danmark påväg mot tåget, så nu kommer jag kolla på mobilen typ hundra gånger i väntan på nästa sms där jag får tid och var vi ska hämta våran stora kärlek. I dag är en jävligt bra dag!