”Det är Pride i Stockholm och man läser aldrig om att du och sjömannen är där och firar, njuter och umgås med andra homosexuella”
Pride och jag är så jävla feg.
Jag fick ett mail tidigare ikväll , massor med kärlek och massor med beröm för min ärlighet och råhet här i bloggen. Tack från botten av mitt hjärta … och samtidigt så längst upp i detta inlägg så ser ni ett stycke från mailen som gjorde att det knöt sig i magen och jag bara känner, jag är så jävla feg.
Jag har aldrig varit på en Pride, av olika anledningar. En av anledningarna är att jag tycker alla har rätt att älska den man vill, vara den man är men jag har lite svårt för detta med att så många kastar av sig kläderna och går så gott som naken igenom paraden, inget ont, men jag har inte satt mig in i vad det egentligen står för och den andra, men största, anledningen är att det ligger en underliggande rädsla och gror och som säger, gå inte, gå inte Totten. Och det sistnämnda är det som gör att jag inte gått på en enda Pride.
Jag får ofta höra att du som vågar vara dig själv, du som bloggar och skriver om ditt liv som öppet homosexuell. Du om någon borde väl vara på Pride. Och här känner jag att jag har ett ansvar som jag inte riktigt klarar av att bemästra och det känns .. fruktansvärt. Att för 13 år sedan med tårar komma ut som homosexuell och äntligen få den där känslan att en stor sten föll från mina axlar, jag kunde börja leva. Leva det liv jag vill och för den jag verkligen är. Men nu många år senare så är det inte samma känsla. För kan jag verkligen leva mitt liv för den jag är och visa öppet vem jag älskar? Säger jag alltid rakt ut när någon frågar om min flickvän, säger jag då att jag har en pojkvän? Nej , jag läser av situationen och pratar bort det. Just av rädslan att behöva bli påhoppad, inte alltid men ofta.
För ett par år sedan blev jag påhoppad och sparkad i ryggen, när jag gick på kryckor för en förslitningsskada i foten. Sjömannen gick med hundarna. Vi visade inget att vi var ett par, men just där och då blev jag sparkad i ryggen och än i dag kan orden eka i mitt huvud när jag möter ett killgäng – go faster , go faster you gay.
Varför går ni inte hand i hand? Varför pussas ni inte offentligt?
Nej, jag och sjömannen visar sällan våran kärlek till varandra ute och på offentliga platser. Och nej det beror inte bara på ovan skrivna styckte att vi ska bli påhoppad, sparkad och slagen, få höra skällsord utan för den enkla anledningen att jag vill inte vara en ”attraktion” som folk stirrar på. Jag vet inte vad som är värst, att bli hoppad, ropad efter eller helt enkelt bli utstirrad. Att inte våga och kunna lägga armen om den man älskar eller att inte våga ta sin killes hand när man går någonstans,av rädslan att gänget lite bakom ska börja ropa och kalla en okvädesord – det är inte att leva och vara den man är.
Jag har en hel del vänner som ser ner på Pride och tycker det är onödigt, för varför ska vi HBTQIA-personer ha en egen parad när de heterosexuella inte har en egen parad? Andra som åker på pride säger att dom åker för att här kan man vara ”normen”. Och just av den enkla anledningen är att vi inte kan eller rättare sagt , vi vågar inte göra det ni heterosexuella par gör dagligen utan att någon höjer på ögonen, ropar skällsord eller sparkar på er – Så dra åt helvete med frasen att vi inte har någon parad.
Det är 2018, jag är fruktansvärt stolt över mig själv och den jag har kommit att bli sedan jag kom ut som homosexuell. Jag är så förbaskat kär i killen som fångade mitt hjärta för 13 år sedan och jag önskar och vill visa hela världen att , titta på honom, titta på oss. Jag vill hålla hans hand och visa att , oavsett fast vi enligt många inte tillhör normen så är vår kärlek lika fin och värdefull som din är. Men det gör jag inte, det gör vi inte. Jag är en fegis.
