Jag har som sagt lovat att skriva om varför jag var inlagd på sjukhuset här i Malmö och hur jag hamnade där. Det började med att jag fick ont i magen vid 18 tiden på söndag kväll (17/1) men jag trodde det skulle gå över. Sjömannen somnar och vid 23 har jag fortfarande inte somnat och värken gick över till kramper.
Jag tog med täcke och kudde och la mig i soffan för att inte störa, men kramperna blev bara värre och värre och vid 02.45 har jag fortfarande inte sovit och väcker sjömannen och jag ringer sjukvårdsupplysningen. Jag skulle in direkt. Kramperna är fruktansvärda och jag blir arg för att sjömannen tar sån jävla tid på sig.
Vid 03.30 var vi på akuten och jag blir högt prio och som vanligt så får man sitta och vänta ett tag på akuten. Mitt namn ropas upp och vi blir visade in i ett isoleringsrum?! Ja ni läste rätt, isoleringsrum för att jag varit lite kass i magen.
Jag får ringa på klockan ett par gånger, kastar saturationsmätaren i golvet och vrider mig av smärta då kramperna blir värre och värre. Jag vrålade tydligen på en sjuksköterska som tittat in och sagt att en läkare snart skulle komma aldrig kom, och frågade om dom inte kunde klockan på detta jävla ställe och att hon skulle se till att få in en läkare på studs. Det kom en läkare, klämde och kände .. och efter en stund kom en ny läkare in och klämmer och känner. Dom ska överlägga och sen kommer dom in och ställer massa frågor och jag får morfin. Det bästa jag någonsin fått och det var vid 07:30 på morgonen. Sista läkaren var dessutom sinnesjukt snygg haha! Sjömannen fick ringa jobbet och informera att jag var inlagd på akuten.
Sjömannen åker hem , går ut med kamphundarna och kommer tillbaka. Vid 8 får jag besked om att jag ska skickas på röntgen under dagen och att jag måste dricka konstrast. Vid 08.30 kommer dom in med 1 liter kontrast och jag ska dricka upp detta mellan 9-10.30 för klockan 11 skulle jag vara på röntgen på akuten. Kramperna ökade i takt med att jag fick i mig vätska.
Efter röntgen och när läkare kommit in och pratat om att röntgen bilderna är svår att tyda men att dom ser en förstorad blindtarm med vätska runt så dom har ringt operation för att boka in mig på akut operation. Inför det ger dom mig mer morfin. Sjömannen går hem och vi bestämmer att jag ska höra av mig när jag vet om jag blir opererad eller ska upp på avdelning i väntan på op. Jag blir flyttat till kurirg akuten och där ligger jag 10 minuter innan dom kommer och säger att jag ska upp till operation. Hinner ringa och meddela sjömannen att jag ska opereras och att jag hör av mig när jag är vaken.
Vid 19 tiden vaknar jag upp på uppvaket hos fantastisk personal. Dom informerar mig om att jag blivit av med en kraftigt inflammerad blindtarm som börjat läcka och om jag opererats en halvtimma senare så hade den spruckit och att jag var maxad med morfin och antibiotika och troligen kommer ha lite extra ont p.g.a vätskan som runnit ut i magen.Jag var kissnödig som fan, fullproppad med morfin och ber sjuksköterskan att följa mig till toaletten, hon säger att jag bara kunde kissa .. Jag vrålar ut över hela avdelningen: I SÄNGEN!? Hon skrattar och säger att jag har kateter !? Jag utbrister , kateter?! Ja Tommy, du har kateter. Jag känner efter, känner slangen och stirrar på henne – Men för fan, ta bort den!!! Hon skrattar och efter någon timma drar dom katetern och jag får gå på toa, kan inte kissa.
Vid 23.30 kommer jag upp på akutvårdsavdelning ( akva3 ) och under hela natten springer det en trevlig undersköterska hos mig för att mäta mängden urin i blåsan, jag har ont som fan och kan fortfarande inte kissa. Vid 05.45 har jag 1.2 liter urin i blåsan och måste tappas direkt. Jag suckar och säger, sjuka djur avlivar man men fan inte mig. Hon skrattar, tappar mig och jag utbrister – Jahopp, nu kan jag stryka 3 saker på min bucket-list innan 30. Operation, kateter och att bli tappad.
Tisdag morgon efter tappning, sexdressen är på och Totten nästan 30 år ska lära sig kissa på nytt.. Heja mig?! Krigaren var inte lika glad över att jag i tid och otid försökte stråla .. Men jag kom i gång. Men risken att få stanna kvar på avdelningen en natt till var ett faktum , då jag inte tömde mig helt och mådde så dåligt. Värk, illamående och kräkningar. Ingen aptit. Patienter som sörplade i sig kaffet, smaskade, sölade med maten och drog tänderna efter besticken .. Men skjut mig!! Men under eftermiddagen, mer morfin så kom kissandet i gång, ny patient och besök av en vän. Fixade jag måltiden på kvällen så skulle jag få välja själv om jag ville stanna kvar eller åka hem. Min nya rumskamrat anlände och jag kände direkt .. Du ska hem oavsett och vid 17.15 ringer jag sjömannen och ber han hämta mig.. för nu kommer jag hem!
Väl hemma mådde jag skit och funderade på om jag gjort rätt, men jag tog mig en dusch som jag fick och bandagen ovan skulle hålla för att duscha. Det rann rött vatten och kompresserna trillade av. Jag la mig naken på sängen, luftade såren ( och krigaren ) medan sjömannen gick till apoteket och handlade nya kompresser. omläggning och sen var det tid att försöka sova .. Första natten hemma sov jag helt okej, glad över att känna närheten av kamphundarna och framför allt mannen !
Nu onsdag kväll, jag har ont som fan .. men är så glad att jag verkligen åkte in denna gången. Det kunde ha slutat så illa och livet tog verkligen en helt ny vändning där söndagsnatt. Och oerhört tacksam över att jag har världens bästa man Ronnzan i mitt liv, utan honom och alla era fina ord hade jag aldrig fixat detta!
Nu ska jag bara piggna på mig, operationssåren ska läka och smärtan ska försvinna så ska jag inta gymmet igen. Det är sjukt, jag har en stor saknad av träning!
